Är det för mycket begärt att få sova en HEL natt?!? Ångesten kramar om mig och hjärtat går på högvarv.. Hur ska man kunna sova när man nästan hyperventilerar och min egen puls dunkar i huvudet? Jag hatar det här. När klockan var tio i sex i morse så låg jag i sängen och grät, jag ville ju bara få sova. Istället fick jag ligga och lyssna när hunden och sambon snarkade i kapp med mitt dunkande hjärta. Dagen har varit lång men jag lyckades somna å fick sova drygt två timmar innan klockan ringde och jag drog mig upp. Jobbat & känt mig död. Tagit på mig masken som ler och skrattar med mina gäster och på det falskaste sätt jag vet. Men vad ska man göra. Kan ju inte direkt sätta mig hos gästerna och gråta floder eller be dom dra så långt åt h-vete dom kan. Även om jag varit frestad många gånger under dagen.

Nu är jag hemma. Mår mest illa men ångesten har släppt taget lite iaf. Min aptit är ungefär nere på noll, men tur man har chefen som är hök och ser om man inte äter något. Ifrågasätter och ber mig äta med dom innan jag åker hem. Hade han inte gjort de hade jag nog inte ätit något mer än lite lite lunch idag som jag kastade i mig mellan beställningarna. Allt har känts så meningslöst. Känns fortfarande. Men jag vet att jag måste hålla huvudet över vattnet inte bara för min egen skull men för min älskade familj och vänner. Utan dom hade allt känts helt hopplöst.

Ibland kan jag fundera mycket på varför man utsätter sig för något sånt här. Varför man inte bara accepterar att man inte kan få barn. Klockan tickar och tiden går, som om inte det vore stressande nog så har vi ju alla en gräns för hur länge man kan vänta. Jag förstår om vissa människor inte vill ha barn och efter att ha misslyckats med att göra ger upp hoppet. Man ser så mycket lidande och helvete men jag tror iaf mina ögon har blivit blind för sånt. Allt har blivit vardagsmat.

Men idag blev jag lite glad när jag slog upp Aftonbladet och tittade på relations - sidan. Dom hade en artikel om Ofrivillig barnlöshet. Jag lusläste den men känns som man kunnat skriva så mycket mer. Men det är ju bara en "kvälls" blaska.. Lite glädje gav den mig iaf.

Sen har jag något annat på hjärtat också.. (I know what you´re thinking... MER?!?) ;)

Min älskade mamma berättade att min syster som ska ha barn snart är ledsen. Att hon mår så dåligt av att hon ska ha men inte jag. Hon vågar tydligen inte riktigt fråga om jag vill ta på magen och känna sparkar osv. Hennes sambo som ville prata med magen en dag när dom var och hälsade på fick inte göra det för att hon var rädd hur jag skulle ta det. ÅÅÅH älskade älskade syster!!! Du ska inte behöva må så. Visst skulle jag kunna göra nästan vad som helst för att få uppleva den känslan men jag vill absolut inte beröva er den känslan av att bli föräldrar. Jag ska bli moster. Den stoltaste av dom alla. Ska hur som helst ta och prata med min älskade syster i veckan. Jag är inte så intresserad av att känna sparkar och sånt. Min syster är så vacker så jag kan inte sätta ord på det. Hon om någon förtjänar den lyckan som dom ska få. Som sagt jag ska bli moster, moster till min systers underverk. Jag längtar så tills krabaten är här. Jag kommer alltid att älska min syster, hon är GULD värd!

Tårarna är inte så långt borta nu så jag ska avsluta för dagen och försöka slumra en stund på soffan. Imorgon ska jag inviga sommarens bilbingo med älskade systeryss..

"Somliga går i trasiga skor..."

Carpe Diem

Förresten. Den 28/5 dagen före morsdag är det (inofficiellt iaf i sverige) Barnlöshetens dag. Skriv ett inlägg och berätta kortfattat om er resa och skriv i rubriken "Ofrivillig Barnlöshet". Även ni som inte är ofrivilligt barnlösa uppmuntras att skriva en rad för oss som kämpar/kämpat. =)