Ännu ett år av saknad. Det är så svårt att förstå, det har gått två år men måste fortfarande hejda mig från att ringa dig. Även om det inte är lika ofta som förr så gör det fortfarande lika ont. Hela den här veckan har varit en lång sorgesträcka eller vad man ska kalla det. Man återupplever din sista vecka, din sista månad. Man minns allt. Hur du försökte skämta på de där mötet eller du var väl mer ironisk innan man såg tröttheten skölja över dig. Lyckan i dig vid den där sista fikan men brorsan, kommer alltid ångra att jag inte bara tog en bild av er.
Den där sista kvällen när jag låg och strök dig över håret och du var så klar, vårt sista samtal, hela den dagen före var som att du bara ville säga hejdå och försäkra dig om att vi skulle ha det bra.

Det har varit svårt att hitta alla ord för alla känslor. Den stora sorgen jag känner nu är att du aldrig kommer träffa ditt sista barnbarn, eller att bebis aldrig kommer få känna vilken fantastisk mormor du var. Men jag vet att jag aldrig kommer sluta prata om den du var och hoppas att de stora barnen kommer göra det, som de gör idag.

Det är du som gett mig styrkan att vara den jag är idag. En bättre vän och mamma kunde jag aldrig önska mig, så tacksam för att just jag fick dig som min mamma. Jag kommer alltid att sakna dig och den du var men jag vet att du aldrig skulle vilja att vi grävde ner oss i sorgen. Jag bär den alltid med mig och kanske blir den lättare, försvinna kommer den nog aldrig att göra. Men jag bär också med mig allt du lärt mig och all den kärlek du hade. Jag kan bara hoppas att jag får samma kontakt och närhet med mina barn när dom är stora.

Idag blir det ett besök i minneslunden och tända ett ljus. Minnas. Andas. Gråta. Skratta. Älska. Sakna.

Tack för livet, lärdomar, men framförallt kärlek och tillit.
Jag älskar dig för alltid Mamma.

Eller mest är det jag som växer, bebis nr 3. Jag är idag i vecka 26 och allt har än så länge gått smidigt. Dock är jag livrädd, med de andra barnen ville man snabbt köpa små grejer, men jag har inte vågat det än. Inte en grej har vi köpt. Jag vet inte varför jag är så rädd den här gången. Allt har sett bra ut på både ultraljud och undersökningar. Mycket av rädslan är säkert att jag vet att det kan gå åt helvete så jävla fort. Jag saknar min mamma mer o mer ju längre jag går. Där i ligger nog också rädslan. Samtidigt är man såklart glad och förväntansfull även om vi inte skulle ha några fler barn. ? Minstingen blev överlycklig när vi berättade "JAAA jag ska bli storasyster" medan den stora var lite mer skeptisk "en till?" ? men nu när vi fick veta att det mest troligt är en lillebror så är även hon ganska optimistisk.

Tagit semester en vecka då gubben är på älgjakt. Jag har svårt för de där med att vara själv, iaf sen mamma gick bort, jag tänker, jag gråter, jag är arg. Mest känner jag mig ensam. Förut hade jag iaf henne att ringa. Visst får jag skylla mig själv lite för jag vet att jag har fler att höra av mig till men då känns det som man stör, jag har tyvärr tappat kontakten med många av mina vänner och det beror helt på mig själv. Men jag ledsnade över att alltid vara den som tog kontakt. Idag kan jag räkna mina närmsta på en hand. Men hellre några få nära vänner än tusen ytliga.
Jag har skrivit några inlägg mellan idag o sista publicerade men jag har sparat dom till mig själv istället.
Allt som hänt de senaste 2 åren har fått mig att växa och se saker lite tydligare. Man kan väl säga att jag inte är lika naiv idag. Men jag hoppas och tror att jag blivit en bättre människa, mamma, partner och vän. Livet har väl aldrig varit direkt lätt, jag har fått kämpa för det mesta. Men nu ska jag se till att ta vara på det livet jag har med både ljusa o mörka stunder.

Liksom nära vänner så går det en tid mellan mina inlägg men jag snappar upp där vi var.

Saknaden är och kommer alltid att vara där. Älskar dig för alltid Mamma.