Idag är det De Ofrivilligt Barnlösas Dag!

Jag och sambon började försöka lite spontant med att få barn under sommaren 2007 jag hade då slutat med mina piller sedan ett år tillbaka. I början av 2008 började vi fundera på varför det inte fungerade då "alla" andra fick barn på löpande band, så jag började med Ägglossningstest efter varje mens. Gjorde som man skulle efter uppvisande av ägglossning, men ett år senare hade fortfarande inget hänt så 2009 sökte vi oss till vår gynekolog mottagning i Mora och fick där genom gå blodprover, lättare hälsokontroll, sambon lämna simmare (sperma), jag fick gå på spolning av mina äggledare och det enda som visade sig var att sambons simmare var långsamma, nytt prov tre månader senare visade samma sak. Vi fick ett erbjudande av vår läkare att få välja mellan insemination eller IVF. Då insemination är svårt då man jobbar om varandra och sambon var på annan ort så fick det bli det senare. Så försommaren 2010 fick vi en remiss skickad till IVF Kliniken i Falun och på hösten i oktober (den 19) fick vi äntligen komma dit och träffa dom. Fick med engång påbörja nedstegring av hormoner som stänger av ägglossningen, "normalt" ska man spraya i ca 4 veckor jag fick spraya i 8 eller 9 veckor.  Under den tiden hade jag vredesutbrott över minsta lilla och grät om vartannat. Hade även under spray tiden bildat en cysta i ena äggledaren som fick tas bort med hjälp av en äggmognadsspruta. Därefter var det att börja med injektioner för att höja hormonet igen. 10 dagar fick jag spruta mig i magen därfter blev det äggplockning 12 dagar efter första sprutan. Jag hade 8 fina ägg som alla blev befruktade med Microinjektion (ICSI) av alla 8 ägg blev bara två livsdugliga. Ett fördes tillbaka i mig ca 5 dagar efter uttaget och ett fick frysas ner. Första försöket slutade efter ca sju dagar då jag började blöda kraftigt. En månad senare fick jag sätta in det frusna ägget som klarade sig i 11 dagar innan jag började blöda och fick negativt test.

Nu väntar vi tills jag blivit frisk och njuter av sommaren den 1 augusti ska vi åter kontakta IVF Kliniken så vi vet vad vi ska göra här näst..

Detta har varit påfrestande. Minst sagt. Mest har det varit jag som kvinna som tagit stryk av det eftersom det är jag som ska ta alla mediciner men även min sambo har fått gå igenom ett helvete, dels på grund av mig och även det vi delade. Alla misslyckanden och den psykiska stressen. "Alla" andra lyckas men inte vi känslan. Om man är Ofrivilligt Barnlös så går det inte en dag utan att man tänker på antingen nästa försök eller föregående misslyckande. Vad gick fel? Innan man visste var tankarna snarare, vad kan vara fel? Måste vi söka hjälp? Vilka ska få veta att vi försöker? Hur ska vi svara på frågan "När ska ni ha barn då? Är det inte dags snart?" Ord som sårar ända in i själen och krossar en lika mycket varje gång.

Så Idag firar vi De Ofrivilligt Barnlösas Dag.

Detta ska uppmärksammans med pompa & ståt om jag själv får bestämma.

Idag skickar jag en stor kram till er alla som kämpar och faktiskt även dom som har kämpat. Lycka till var ni än befinner er i livet.

Kram

Carpe Diem