Diddi

Senaste inläggen

Av Diana "Diddi" - 16 oktober 2020 07:51

Ännu ett år av saknad. Det är så svårt att förstå, det har gått två år men måste fortfarande hejda mig från att ringa dig. Även om det inte är lika ofta som förr så gör det fortfarande lika ont. Hela den här veckan har varit en lång sorgesträcka eller vad man ska kalla det. Man återupplever din sista vecka, din sista månad. Man minns allt. Hur du försökte skämta på de där mötet eller du var väl mer ironisk innan man såg tröttheten skölja över dig. Lyckan i dig vid den där sista fikan men brorsan, kommer alltid ångra att jag inte bara tog en bild av er.
Den där sista kvällen när jag låg och strök dig över håret och du var så klar, vårt sista samtal, hela den dagen före var som att du bara ville säga hejdå och försäkra dig om att vi skulle ha det bra.

Det har varit svårt att hitta alla ord för alla känslor. Den stora sorgen jag känner nu är att du aldrig kommer träffa ditt sista barnbarn, eller att bebis aldrig kommer få känna vilken fantastisk mormor du var. Men jag vet att jag aldrig kommer sluta prata om den du var och hoppas att de stora barnen kommer göra det, som de gör idag.

Det är du som gett mig styrkan att vara den jag är idag. En bättre vän och mamma kunde jag aldrig önska mig, så tacksam för att just jag fick dig som min mamma. Jag kommer alltid att sakna dig och den du var men jag vet att du aldrig skulle vilja att vi grävde ner oss i sorgen. Jag bär den alltid med mig och kanske blir den lättare, försvinna kommer den nog aldrig att göra. Men jag bär också med mig allt du lärt mig och all den kärlek du hade. Jag kan bara hoppas att jag får samma kontakt och närhet med mina barn när dom är stora.

Idag blir det ett besök i minneslunden och tända ett ljus. Minnas. Andas. Gråta. Skratta. Älska. Sakna.

Tack för livet, lärdomar, men framförallt kärlek och tillit.
Jag älskar dig för alltid Mamma.

Av Diana "Diddi" - 13 oktober 2020 10:26

Eller mest är det jag som växer, bebis nr 3. Jag är idag i vecka 26 och allt har än så länge gått smidigt. Dock är jag livrädd, med de andra barnen ville man snabbt köpa små grejer, men jag har inte vågat det än. Inte en grej har vi köpt. Jag vet inte varför jag är så rädd den här gången. Allt har sett bra ut på både ultraljud och undersökningar. Mycket av rädslan är säkert att jag vet att det kan gå åt helvete så jävla fort. Jag saknar min mamma mer o mer ju längre jag går. Där i ligger nog också rädslan. Samtidigt är man såklart glad och förväntansfull även om vi inte skulle ha några fler barn. ? Minstingen blev överlycklig när vi berättade "JAAA jag ska bli storasyster" medan den stora var lite mer skeptisk "en till?" ? men nu när vi fick veta att det mest troligt är en lillebror så är även hon ganska optimistisk.

Tagit semester en vecka då gubben är på älgjakt. Jag har svårt för de där med att vara själv, iaf sen mamma gick bort, jag tänker, jag gråter, jag är arg. Mest känner jag mig ensam. Förut hade jag iaf henne att ringa. Visst får jag skylla mig själv lite för jag vet att jag har fler att höra av mig till men då känns det som man stör, jag har tyvärr tappat kontakten med många av mina vänner och det beror helt på mig själv. Men jag ledsnade över att alltid vara den som tog kontakt. Idag kan jag räkna mina närmsta på en hand. Men hellre några få nära vänner än tusen ytliga.
Jag har skrivit några inlägg mellan idag o sista publicerade men jag har sparat dom till mig själv istället.
Allt som hänt de senaste 2 åren har fått mig att växa och se saker lite tydligare. Man kan väl säga att jag inte är lika naiv idag. Men jag hoppas och tror att jag blivit en bättre människa, mamma, partner och vän. Livet har väl aldrig varit direkt lätt, jag har fått kämpa för det mesta. Men nu ska jag se till att ta vara på det livet jag har med både ljusa o mörka stunder.

Liksom nära vänner så går det en tid mellan mina inlägg men jag snappar upp där vi var.

Saknaden är och kommer alltid att vara där. Älskar dig för alltid Mamma.

Av Diana "Diddi" - 4 mars 2019 21:44

Jo vi skulle hålla oss på ön i sisådär en tio dagar, det gick sådär. På torsdagen såg vi utslag på Juni och började först fundera på vattkoppor, men på kvällen hade det spridit sig, det började med en röd fläck på revbenen som sen fick blåsor och sen blev det en till röd fläck bak mot ryggen och en fram på magen. Fredag ringer vi vårdcentralen och sambon får en tid på eftermiddagen. Doktorn bad D lyfta upp tröjan så han fick se, ja sa han det är bältros, jag måste ringa barn i Falun för att höra hur jag ska dosera hennes medicin. Sagt o gjort skulle vi nu få i henne tabletter fyra gånger om dagen i fem dagar. Hon var jätteduktig, vi la tabletten på en sked med lite juice o när den nästan lösts upp tog hon den. Inga protester alls. Men det var hemskt att se henne ha så ont på natten. Skrek av smärta och blev som en fiolbåge. Men nu är hon på banan igen o skorporna håller på att trilla av.
Sportlov har dom haft annars och lekt för fulla muggar. Maja var dock glad idag att hon fick gå till skolan o träffa alla kompisar.
Jag har jobbat en vecka o tog idag kl 15 lite välförtjänt ledigt till onsdag kl13. Pappan i huset har "städat" kök o vardagsrum o jag ska gå lös efter dammråttorna i sovrummen imorgon. För inte finns det väl något bättre än att lägga sig ny duschad i ren bäddad säng o allt luktar fräscht?!

När juni fick sina utslag var jag åter igen påväg att ringa till mamma. Fråga om råd, istället skrev jag till syster. Grät en skvätt, gråter gör jag iof varje dag nästan. En sång, någon som uttrycker sig som dig, minnen..
Maja har börjat leka att mormor är hos henne och leker. Oftast leker dom kull eller bygger lego.

Bobby var hos veterinären och blev av med kulorna och några mjölktänder. Allt har gått bra o nu är han utan tratten. Dock så kissar han fortfarande inne :/ men vi får ge det lite tid, beteenden försvinner inte över en natt. Dock tycker jag han har blivit gosigare. Men han ska ändå bitas o leka.
Nu ska här sovas för majsen ska till skolan imorgon o jag o juni ska få lite energi till att städa.

Jag saknar dig mamma, älskar dig för alltid!

Av Diana "Diddi" - 19 februari 2019 15:57

Ledig helg och tre lediga (?) dagar. Hur ledig man nu är med två trots monster som skriker o bråkar från det att dom vaknar till det att dom somnar. Syskonkärlek kallas det visst. Jag älskar mina barn mer än livet o skulle göra vad som helst för dom. Det ska dock bli skönt att jobba några dagar från torsdag. Vasaloppsveckan är i antågande och idag var jag in till Mora och fixade lite för att veta att man är bunden till ön från torsdag till första måndagen i mars. Jippie.. Det krävs mycket innan vi åker in dit utan orsak. Bara o hoppas alla här hemma håller sig friska.
Idag när vi lämnat Maja på skolan och skulle gå hem gick juni och skrek och grinade hela vägen hem. "jag orkar inte gå" "jag vill inte gå" "hämta bilen" "jag kan inte titta framåt" "tabort vinden" hela jävla vägen hem. När vi hämtat Maja börjar bråken o skriken. Just nu bråkar dom om vem som ska sitta på en speciell plats fast det är fullt med plats runt om. De är dom där vanliga grejerna, vem som ska få dricka först ska vara lika mycket dricka i båda glasen annars är det orättvist. Osv.. Jag är trött i skallen o klättrar på väggarna. Jag saknar mamma och någon att bara kunna ringa till. Varesig jag jobbade eller var ledig ringde jag alltid mamma mellan 10-11 och sen igen på kvällen även om man var där på dagen. Åkte förbi lägenheten idag o man lixom väntar sig att hon ska stå där.
Jag vet inte när jag kommer förstå att hon inte finns längre. Senast igår var jag nära att ringa henne för att fråga om en sak.

Vi ska åka tidigt till Falun imorgon och jag förklarade för en fröken att vi har ingen som kan lämna henne i skolan. Ingen mormor som kan sova över då? Fick jag till svar. Men sen tittade hon ner som att hon kom på sig, nä men vi löser det med en liten läxa istället sa hon sen.

Jag känner mig tom och överfull på samma gång. Jag gråter varje dag och det gör så jävla ont inuti. En vän sa att han inte såg mig mer än på jobbet, och det är nog så det är. För hemma kan jag bryta ihop om jag behöver och på jobbet får jag tänka på annat. Jag är livrädd för hur det blir att träffa vänner och bekanta, svara på frågan om hur det är för där och då bryter jag oftast ihop. Fasaden går lixom inte att hålla uppe längre. Allt ligger utanpå och gör så ont. Det känns så orättvist, minst 20 år till hade vi ju räknat med. Du var mest ledsen att du skulle missa barnbarnens examen och skolavslutningar. Se dom växa upp och blir de fina som du sa. Det gör ont att du ska missa allt det där.

Jag är trasig och vet inte när jag blir hel igen.

Av Diana "Diddi" - 16 februari 2019 20:28

Ja, idag är det fyra månader sedan jag höll din hand och sa åt dig att du fick släppa taget. Du fattas oss så fruktansvärt mycket.
Idag var vi på kalas och åter igen så var din stol tom. Men vi försöker för barnens skull allihop, göra det så mycket som vanligt trots allt. Hennes kort stod på byrån i deras vardagsrum, helt plötsligt börjar hunden o små skälla och tittar in i hörnet brevid byrån. Jag tror du var där, jag tror inte du skulle ha missat det för allt i världen. Du gjorde alltid allt för dina barnbarn. Den kärleken. Den mellan mormor o barnen. Den går inte ens att beskriva.

Vi har haft en bra dag. Men till kvällen kom mina känslor. Så jag gick ut och satte mig på trappen och lät tårarna komma. Jag fasar tisdagar och den 16de varje månad. Hur jag än vrider och vänder så är jag alltid mer känslig dom dagarna. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker hålla mig sysselsatt dom dagarna så kommer det alltid till kvällen.

Jag kommer aldrig komma ifrån hur orättvist det är att du inte finns hos oss längre. Jag kommer aldrig komma ifrån saknaden och kärleken. Förmodligen blir sorgen lättare så småningom men just nu äter den bokstavligt talat upp mig. Jag rasar i vikt vad jag än äter och börjar nästan bli rädd att det är något annat. Men förmodligen är min kropp hyper just nu och förbränner allt jag äter på ett annat sätt.
För någon vecka sedan fick vi veta att en vän/bekant fått tillbaka sin cancer och att den spritt sig, nu väntar dom och vi på svar på hur dom kan behandla och om det går att hejda den. Jag lovar att jag håller alla tummar för det bästa resultatet. För din och din familjs skull!

Fy fan för cancer! Vidrigare sjukdom finns fan inte! Så skoningslös och kan angripa vem fan som helst.

Arg, ledsen, glad. Idag går vi igenom allt på en och samma dag.

Jag saknar dig mamma.
God natt!
Sov gott!
Jag älskar dig!

Av Diana "Diddi" - 7 februari 2019 22:15

Dagarna springer iväg. Varit ledig i två dagar och en dag brukar vara okej, dag två kommer tankarna ikapp. Dag tre är jag oftast mest ledsen. Så jag är glad att jag har jobb helg i helgen så tankarna får skingras av göromål istället. Jag har väl aldrig varit den som gillar att gå sysslolös. Är jag hemma för länge dras det oftast igång med något projekt. Och helt ärligt så är jag nog inte upplagd för projekt just nu. Jag tror jag fortfarande försöker landa i allt. De två senaste dagarna har jag därför storstädat. Jo det i sig är ett projekt men dock ett jag klarat av. Jag gillar att se resultat snabbt och det gör man när man städar, iaf hemma hos mig ;)
Idag när jag blev klar så ställde jag undan dammsugaren i hallen men lät kontakten vara i för att kunna fånga sand snabbt. Barnen hade satt sig för att måla, gubben var nere i källaren, katten låg och sov i fönstret, hunden instängd i köket, jag satt o kollade schema i soffan. Helt plötsligt startar dammsugaren i hallen. Jag går dit, stänger av den o sätter mig igen, då fladdrar det till i gardinerna och jag får världens rysning. Så idag tror jag att jag fick besök. Jag är väldigt vidskeplig av mig så det är det jag tror på. Det var för övrigt helt rent runt dammsugaren. När jag rös (ryste?) blev jag strax därpå alldeles varm i hela kroppen och kände ett sånt lugn. Det är så svårt att beskriva. Men jag tror ändå att mamma var hit idag. Den värmen fick man bara av henne och jag har bett så länge om att hon ska hälsa på mig. Min yngsta säger att hon pratar med mormor nästan varje dag. "hon brukar leka med mig, med Gretas hus" det tror jag också. Barn om någon kan känna sånt.

Min största rädsla med min mamma just nu är att barnen inte ska komma ihåg henne. Maja kanske gör det, juni är fortfarande så liten. Dock kommer jag ihåg de som dog när jag var i deras ålder. Dels för att man pratat om dom och sett bilder, men också egna minnen. Min mormor träffade en gubbe när jag var liten, jag vet att han fanns där och jag vet att jag var så glad att jag äntligen fick en "morfar" en dag var han inte där längre, jag kommer inte ihåg när eller hur han dog men jag kommer ihåg honom. Jag kan än idag återge hur han såg ut o vad han hade för bil. Jag drömmer om honom ibland, senast natten till då mamma dog. Varje gång han han kommer i drömmen så får jag samma "budskap" att jag inte ska vara rädd och att allt löser sig. Han brukar också hälsa på ibland men nu var det ett tag sedan.
Jag kanske låter som en galning nu men jag tror de finns något där efteråt, alla drömmar, alla gestalter, alla "berättelser", jag kommer inte ifrån det. Men jag har varit så sedan jag var liten. Sett saker/människor som ingen annan ser, känner eller hör. Jag tror på något andligt skulle man nog kunna säga.

Annars tuffar livet på. Juni är kvar i sin trots och allt är fel. Maja hon är tänkare och funderar och frågar i massor. Jag har fått stängt ner Youtube på plattan och mobiler för hon är för nyfiken och klickar in sig på sånt hon inte ska se, än. Men när man är rädd för att somna för man har tittat på plattan så anser jag att det är läge och tabort det. Får se hur länge det går och fungerar det inte så får vi tabort allt för en stund, igen. Vi brukar köra så lite emellan åt när det blir lite för mycket hysteri med platta och stillasittande. En 6åring ska inte välja plattan över lek och bus helt enkelt.

Nog svamlar för idag.

Ta hand om de dina och glöm inte att säga till dom ni älskar att ni älskar dom.
Kärlek.

Av Diana "Diddi" - 23 januari 2019 22:45

När det börjar bränna i bröstet och man känner att luften håller på att ta slut, när det knyter åt och spänner, flimrar. Då vet jag att ångesten är här. Den kommer när den vill, den går inte att trycka undan. Jag biter ihop. Försöker tänka att det är bra nu, hon har det bra nu, samtidigt ställer jag mig frågan: har hon verkligen det? Har hon det verkligen bättre nu? Slipper hon lida? Lider hon än?
Hur ska jag någonsin kunna veta att hon inte har ont längre?
Jag försöker finna en tröt i att det är så det är. Sen tar tankarna om,
Hade hon ont? Hade hon ångest? Hade vi gjort allt vi kunnat för att hon inte skulle ha det? Som vi lovade, vi lovade att hon inte skulle behöva lida, ha ont. Vi lovade. Men hur ska vi veta?

Just ikväll kom ångesten, just nu. Jag försöker skriva av mig den. Jag försöker andas, gråta och sörja.
Jag lever för att du hade velat det, för mina barns skull. Jag måste även börja leva för min egen skull igen, men än så länge så tar jag var dag som den kommer. Klarar jag dagen så klarar jag även morgondagen, osv.
Men en dag kommer det bli lättare, jag ser fram emot den dagen samtidigt som jag är livrädd.

Jag pratar med barnen om dig, vill att dom ska minnas, men dom är så små. Jag hoppas att dom ändå ska komma ihåg dig och allt som du var. Deras mormor, din kärlek till dom. Alla skratt vi haft tillsammans, alla kramar. Allt!

Jag saknar dig mamma så det gör ont! Ändå inifrån och ut. Det värker i hjärtat. Du tog verkligen en bit av mitt hjärta när du dog.

Jag älskar dig mamma, för evigt, för allt! Tack!

Av Diana "Diddi" - 19 januari 2019 21:40

Jobb helg och mer folk i farten än väntat, iaf enligt mig. Januari brukar ju annars vara känt för fattigmånad men det verkar inte märkas av på jobbet iaf. Men hellre lite folk än att gå och släpa benen efter sig.

Idag/natt är vi hundvakt och systeryss har lämnat sin stora lurv här. Vår lilla ettriga sak är alldeles till sig och är instängd i köket och stora i hallen. Den lilla springer o piper mest hela tiden och blir aldrig trött och har vi dom ilag så slutar han aldrig busa/bråka. Stora lessnar ur o går och lägger sig men lilla ger sig inte. Så nu får dom vara var för sig. Nog för att stora lätt skulle kunna ta sig in till den andra men tror inte han ens tänkt tanken. Var lite skillnad på att gå promenad med dom, den stora är hur lugn som helst o lunkar brevid medan den lilla hoppar runt som en kanin, och då går dom var för sig.

Den stora hunden ger mig ett lugn som det var länge sen jag kände. Mammas förra hund hade samma effekt. Vet inte om det är för att dom påminner om varandra.

Dags att ta kväller och ladda om för lite mer jobb imorgon.

Vi ses.

Presentation


Diddi - Resan genom Livet.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2020
>>>

IVF nr1

Spraystart 24/10-10

Sprutstart 1/1-11

ÄP 12/1-11

ÄI 17/1-11

Testdag 30/1-11

Mens 24/1-11

Test resultat: Negativt

FET nr1

Började ÄL-test 2/3-11

ÄL 10/3-11

ÄI 16/3-11

Testdag 29/3-11

Mindre blödning 27/3-11

Test resultat: Negativt

Graviditet No.1

Den 23/6-2011 efter veckor av illamående och trötthet har jag vågat göra ett graviditets test som för första gången var POSITIVT!

Lite mer än 3års kamp är förhoppningsvis över. Håller tummar och tår!

Graviditet no. 2

Den 12/10-2013 fick jag åter igen se ett plus på stickan. Denna skatt är beräknad till den 22/6-2014

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards