Det är ganska skönt att jag slipper min över alkoliserade så kallade pappa. Så kallade av anledningen till att jag inte pratat med honom på 23år och han har aldrig haft modet att ta kontakt med mig så han är nykter. Mig gör det inte så mycket. Jag har inte lidit av att inte ha honom i mitt liv. Snarare tvärtom skulle jag tro.

Men så idag så kommer det in en man och en kvinna. Jag står och tar en beställning av ett bord brevid och vänder mig om och får en stooor klump i magen. Han var så kusligt lik min s.k. pappa Tiden går och tillslut så ska dom beställa. Jag tar beställningen och går. Klumpen i magen fortfarande. Ber min kollega att gå ut med vinet och det gör hon snällt. Berättar sen att han ser kusligt ut som min pappa men nej det tror inte mina kollegor. Senare kommer kollegan tillbaka och säger " Ja du hade rätt det är din pappa! Vad ska jag säga han vet inte att det är du som är hans dotter.. " Känner ironin. Jag har stått och pratat med honom. Tagit deras beställning. Men han vet inte hur jag ser ut. Klumpen släpper och jag börjar tokskaka. Känslan av att vilja konfrontera honom infinner sig på en nano sekund. Men försvinner lika snabbt. Är han så blåst att han inte tagit reda på hur hans dotter ser ut kan han lika gärna vara. Orka. Min andra kollega säger att jag är ledig. Tack kära kollegor för att ni visar sån förståelse. Men ni vet ju hur situationen ser ut. Men tusen tusen tack!!

Det värsta är att han inkräktar på mitt privata. Han hade mer än gärna fått veta vem jag var så länge jag slapp honom på mitt arbete. Mitt jobb och mitt hem är min frizon. Han inkräktar och stör. Jag har inget att säga honom och vill absolut inte höra vad han har att säga mig. Det kommer många många år försent. Det hade säkert känts annorlunda om han varit nykter. Men är man alkolist så är man. Och nej han kan inte bli bättre. Han har haft så många chanser. Men sumpat dom allihop. Inte är det mitt fel. Jag ser det inte som mitt ansvar att ta kontakt med min pappa som totalt skitit i mig i 23 år som helt plötsligt vill ha kontakt. Har jag klarat mig så länge så klarar jag mig nu också.  Blir så sjukt arg att han måste komma till mitt jobb, i mitt liv. Hade vi mötts på "stan" och han kommit fram till mig så hade jag mer kunnat skaka av mig det men mitt jobb. Där MÅSTE jag hålla skenet uppe och blödig är jag så det räcker och blir över. Jobbiga situationer kan få mig att gråta på två röda. Men idag är jag nog lite stolt ändå. Jag stod emot och mina underbara vänner/kollegor höll mig om ryggen, som sagt TUSEN TUSEN TACK!!

En pappa är du inte och kommer heller aldrig att bli för mig.

Hur som haver så har jag gått på semester nu. LOVLEY! Imorgon bär det av till Borlänge på en liten shopping runda med en god vän. Skönt. Sen funderar jag/vi på att åka till stora staden i helgen eller ullared någon dag i veckan.. Men ja det tåls ju att fundera på. =)

Sk njuta av min andra öl med min underbara älskade gubbe innan jag krachar i säng. Upp i tid imorgon så man hinner duscha innan man åker. Ska ju bli toppen väder imorgon.. =)

Puss på er sötisar.

Carpe Diem