Jag har hållit mig så sysselsatt att jag inte har kunnat tänka så mycket. Idag förstod jag lite mer, känns lite mera som att tåget är på väg att köra över mig och jag skriker och bråkar som en treåring med min älskade sambo. Han är ledsen. Han sa det idag. Jag är nog mer ledsen än jag vill erkänna. Han fick mig att inse att vi faktiskt kan vara ledsna tillsammans, att jag inte behöver bete mig som en treåring och vara hysterisk bara för att jag inte får titta på det programmet jag vill på tv:n, det är okay att gråta, känna att man inte räcker till, att man ibland får känna sig lite värdelös men att man har varandra och kan prata är ovärderligt. Just nu mår jag mest dåligt för jag var för arg på dig för att säga att jag älskar dig innan du åkte till jobbet. Som tur är så kommer han hem i natt igen, jag ska säga att jag älskar honom då. Jag har skickat ett sms också. Känner mig väldig värdelös idag. Inte nog med att jag fått min älskling att må ännu sämre istället för att ge honom en puss och en kram så har jag blivit ännu mer förkyld. Lagom till kvällen kommer nog fasaden rasa igen. Det skulle vara skönt om det faktiskt vore så att jag fick tömma ur mig lite, gråta tills det svider i ögonen, snora ner mig och gömma mig under en filt och krama mina djur tills jag känner att allt är okay, jorden har inte gått under. Vi får se. Om inte annat så kommer det bli en riktigt jobbig helg med chefen och jag kommer säkerligen att vräka ur mig ett antal olika saker. Så en riktig gråtattack får gärna komma nu.

Idag är jag en liten människa, men sakta, sakta ska jag klättra uppåt igen. Skulle ringt till klinken idag också och berättat att jag kommit igång med blödningen men de känns inte som att det är det viktiga då vi bestämt oss för att vänta. Nu är det viktigare att försöka se framåt.

En riktig bamse kram på er alla ofrivilligt barnlösa som kämpar och kämpar..

Carpe Diem

Allt går inte alltid som man vill. Ibland av oförklarliga saker men ibland bara blir det så..

Har suttit och surfat runt lite natten som var. Läst mycket om AHA = Assisted Hatching, tror att jag ska höra om det går att få det nästa försök. Jag har läst alla risker och allt, men det väger ändå över längtan och alla fördelar. Och alla nackdelar som jag läst om är inte bara nackdelar, allt blir vad man gör det till.

Har fortfarande inte gråtit en tår för misslyckandet. Jag är redan menalt påväg in i nästa försök, nu ska jag bara satsa på att bli frisk och pigg. Jag ska bli den jag vill vara. Men som det ser ut så kommer vi förmodligen inte hinna med att göra ett till fösök innan sommaren. Om jag ska hinna bli frisk och sen påbörja en långtidsbehandling vilket det förmodligen blir då jag har för höga hormonvärden för att jag inte ska bli överstimulerad. Men allt sånt visar sig. Nu ska jag fokusera på att bli frisk istället. Sen ska jag ringa kliniken imorgon och berätta hur vi känner och fråga lite, om dom anser att vi kankse hinner innan sommaren vore det ju as bra eftersom det är enda tiden som jag faktiskt är heeelt frisk på under hela året. Så fort det blir i mitten av augusti så blir jag alltid tok förkylld om vart annat ända till slutet på april början på maj.

Haha. Jag skulle ju färga håret igår. Vilket jag också gjorde, insåg inte försen håret torkat att jag var orange i hela min utväxt.. Det kändes mindre kul och sumerade dagen ganska bra. Men idag har jag inhandlat rätt färg. =) Så jag ska nog trycka på den på skallen och hoppas på bättre resultat. Kan ju inte gå till jobbet och se ut som en morot på Fredag heller. Haha. Ja ja, tur man ser lite humor i all den grå tristessen och sorgen.

Ha en trevlig "lill-lördag"

Carpe Diem

Drömmen har ännu en gång gått om intet.

Jag tror inte att jag vågar känna så mycket nu, dagen har gått bra och jag har nog bitit ihop mer än jag tror. Sitter just nu med lite hårfårg i håret. Göra om mig lite och då kankse inte känslan blir verklighet ännu. Håller mig sysselsatt, jobbat till fem med massor att göra, sen hem och handla, laga middag och ut och gå med hunden och nu sitter jag här med hårfärgen och ska pyssla med att göra slingor bara jag har sköjt ur de jag har i hela håret. Efter de ska jag roa mig med att plocka ögonbrynen. Göra mig lite fin. Raka benen och smöja in mig i aromolja. Som sagt jag ska hålla mig sysselsatt. Men känner mig inte alls lika berörd den här gången. Blir man mer härdad detso mer som det går fel? Eller är det bara en fasad man försöker upprätthålla?

Kliniken säger att jag får påbörja en långtids behandling redan då jag börjar blöda ordentligt. Men jag är ju fortfarande sjuk med en otrolig hosta och snuva. Feber vissa dagar. Både jag och min kära tycker att det är bortkastade försök eftersom att jag är sjuk. Så förmodligen blir det att vänta tills jag fått kommit på infektionskliniken i Falun & kankse lite mera svar på vad som är fel på mig. Men jag verkar vara ett mysterium. Men jag har iallafall lagt av med i stort sett alla mjölkprodukter. Jag har blivit piggare av det! Bara jag blir fri förkylningen så ska jag pallra mig iväg och träna igen. Lägga upp ett personligt schema så jag tar mig iväg både dagar innan jobbet och dagar efter jobbet. Främst försöka ta mig ner och träna när jag är ledig, fast jag brukar vara bra på att gå ut och gå raskt till att bara konitionen kommit igång böja springa. Men  en bra start är väl kanske att gå innan jobbet så vaknar man till liv innan. Bättra på allt på matfronten. Eftersom jag arbetar på en china restaurang så äter jag ris fem dagar i veckan. Visst är det bra mat  och så men man lessnar ju och hemma står man alltid med samma fråga "vad ska vi äta?" Men jobbar man som man gör så är det kankse inte så konstigt. Sen har jag en ganska kräsen sambo vad gäller mat så utbudet är ganska begränsat. Men godis är det slut med sedan tre veckor tillbaka. Nej just de jag har ätit lite chips här för någon dag sedan. Men förutom det har jag varit ganska duktig. Men det är en lång väg kvar.

När jag känner mig pigg och mår bra så ska vi göra vårt andra IVF försök men det känns som det kan komma att dröja. Vilket känns ganska tungt. Man vill ju hoppa in i karusellen med en gång och köra på en gång eftersom man längtar så mycket till den dagen då det fungerar. Men hur ska det kunna fungera om man inte mår bra?

Nej nu blev det en massa svammel men jag har fått skrivit av mig lite iallafall.

Nu ska håret sköjas. Vi ses!

Håller tummar och tår för alla som väntar på att få plussa =) Kramar i massor till er alla.

Carpe Diem

Jag har fortsatt att blöda lite grann men bara så att det syns när man torkar sig, inte alltid bara ibland. Även idag kom det lite. Och idag har jag test dag. Gravid eller inte är frågan.. Stickan visar negativt! Kliniken ska höra av sig, jag kanske ska ta ett nytt test till helgen för att kanske behöver min kropp lite mera tid. Jag tror dom ger mig falska förhoppningar. Är det negativt så är det negativt. Känns just nu inte så mycket. Kommer väl till kvällen. Nu måste jag åka till jobbet. Vi ses ikväll. Carpe diem

Är det över nu? Jag blöder lite idag också. Känns som att det är slutet.. Allt bara rasar. Varför ens bry sig mera, nu kommer den allt för välkända tanken tillbaka, vi kommer aldrig att få vårt barn. Men jag vet också att jag känner så för att det är ännu ett nederlag.

Men jag ska försöka att inte tänka så mycket på det nu heller. Det är som det är jag kan ju faktiskt inte göra så mycket åt det. Ska kolla på tv och sova någon timme innan jag ska upp igen vid fyra och hämta älsklingen innan man åker hem igen och sover någon timme till och sen går till jobbet. Så jag kommer ha fullt upp iallafall fram tills jag har testdag och ska ringa kliniken och höra hur vi ska göra.

Men det är då.

Nu tv och hund mys innan sängen.

Carpe Diem

11dagar. 11 dagar betyder 4 dagar ner än senast. Japp jag blöder. Inte mycket bara när jag torkar mig. Modet sjönk på en nanosekund när jag såg det. Men jag vet, de är inte kört jag blöder så pass lite men blöder man så blöder man. Ensam hemma med min efter längtade hund. Har gråtit en skvätt och skulle nog kunna gråta ur mig mera men jag måste nog ta å ta tag i mig själv och livet mitt lite. Förkylningen suger ur mig nästan alla mina krafter men ändå går jag till jobbet ler, är trevlig och går hem igen trött som en gris å gråter mig till sömns. När ska jag bara få vara? Utan alla måsten som man tar på sig. Jag måste lära mig att säga nej. Sluta tänka så mycket på andra å sätta mig själv i första rum för en gångs skull. Verka egoistisk men om inte jag mår bra hur ska jag då kunna få andra att må bra? Nej eftersom jag ska upp och jobba imorgon å tappar en timmes sömn i natt så är det nog dags att sova. Ledsen för mitt negativa inlägg men ibland måste man få må dåligt. Sov gott. Carpe diem

Har en ganska skit dag idag, hinner bara innanför dörren innan jag började gråta. Kände det redan när jag vaknade.

Men en positiv sak är iallafall inget blod men lite ont i magen idag. Kankse därför jag är så orolig också.

Men jag orkar nog inte skriva något mer konkret just nu.

Vi ses en annan dag.

Carpe Diem

Jobbat som vanligt idag. Skönt med lite folk. Känner mig mycket piggare idag men hostan är som sagt & hälsar på vilket inte är lika skönt, speciellt inte på natten. Lite jobbigt att försöka sova när man ska få såna jävla host attacker och idag innan vi öppnade så skulle jag torka mig om näsan för jag kände att det rann (vi satt och åt) så ser jag bara hur det börjar forsa blod ur näsan och ber chefen springa och öppna istället, fick sitta där och titta på min mat i en kvart innan det började trappas ner sen satte jag in en bomullstuss och käkade. Inte så trevligt att titta på nån med en bomullstuss i näsan som tuggar med öppen mun för att man inte får in luft genom näsan så jag blev kvar själv vid bordet. =) Hehe, lite snuskig får man vara när man är förkyld.

Ruvar på mitt ägg och allt går bra än så länge. Men jag kommer nog inte kunna känna mig säker försen vi gått över vecka tolv även om det skulle visa positivt till veckan. Men jag håller naturligtvis tummarna. =) Ska man förresten räkna dagen man sätter in ägget på? En del verkar göra det men andra inte försen dagen efter som dag ett, men jag ser det som en dag eftersom man sätter in de strax efter lunch. Eftersom allt gått så bra hittills så börjar man nästan fundera på om inte de ramlade ut redan när man ställde sig upp inne på U-rummet. Men jag vet ju att det inte funkar så. Men tanken slår ju en iallafall.

Nu ska jag ta mig en natt macka och sen mysa ner mig till nån bra blogg och läsa tills ögonen håller på att trilla ur innan man tar progesteronet och trillar i säng.

God natt.

Carpe Diem