Ledig helg och tre lediga (?) dagar. Hur ledig man nu är med två trots monster som skriker o bråkar från det att dom vaknar till det att dom somnar. Syskonkärlek kallas det visst. Jag älskar mina barn mer än livet o skulle göra vad som helst för dom. Det ska dock bli skönt att jobba några dagar från torsdag. Vasaloppsveckan är i antågande och idag var jag in till Mora och fixade lite för att veta att man är bunden till ön från torsdag till första måndagen i mars. Jippie.. Det krävs mycket innan vi åker in dit utan orsak. Bara o hoppas alla här hemma håller sig friska.
Idag när vi lämnat Maja på skolan och skulle gå hem gick juni och skrek och grinade hela vägen hem. "jag orkar inte gå" "jag vill inte gå" "hämta bilen" "jag kan inte titta framåt" "tabort vinden" hela jävla vägen hem. När vi hämtat Maja börjar bråken o skriken. Just nu bråkar dom om vem som ska sitta på en speciell plats fast det är fullt med plats runt om. De är dom där vanliga grejerna, vem som ska få dricka först ska vara lika mycket dricka i båda glasen annars är det orättvist. Osv.. Jag är trött i skallen o klättrar på väggarna. Jag saknar mamma och någon att bara kunna ringa till. Varesig jag jobbade eller var ledig ringde jag alltid mamma mellan 10-11 och sen igen på kvällen även om man var där på dagen. Åkte förbi lägenheten idag o man lixom väntar sig att hon ska stå där.
Jag vet inte när jag kommer förstå att hon inte finns längre. Senast igår var jag nära att ringa henne för att fråga om en sak.

Vi ska åka tidigt till Falun imorgon och jag förklarade för en fröken att vi har ingen som kan lämna henne i skolan. Ingen mormor som kan sova över då? Fick jag till svar. Men sen tittade hon ner som att hon kom på sig, nä men vi löser det med en liten läxa istället sa hon sen.

Jag känner mig tom och överfull på samma gång. Jag gråter varje dag och det gör så jävla ont inuti. En vän sa att han inte såg mig mer än på jobbet, och det är nog så det är. För hemma kan jag bryta ihop om jag behöver och på jobbet får jag tänka på annat. Jag är livrädd för hur det blir att träffa vänner och bekanta, svara på frågan om hur det är för där och då bryter jag oftast ihop. Fasaden går lixom inte att hålla uppe längre. Allt ligger utanpå och gör så ont. Det känns så orättvist, minst 20 år till hade vi ju räknat med. Du var mest ledsen att du skulle missa barnbarnens examen och skolavslutningar. Se dom växa upp och blir de fina som du sa. Det gör ont att du ska missa allt det där.

Jag är trasig och vet inte när jag blir hel igen.

Ja, idag är det fyra månader sedan jag höll din hand och sa åt dig att du fick släppa taget. Du fattas oss så fruktansvärt mycket.
Idag var vi på kalas och åter igen så var din stol tom. Men vi försöker för barnens skull allihop, göra det så mycket som vanligt trots allt. Hennes kort stod på byrån i deras vardagsrum, helt plötsligt börjar hunden o små skälla och tittar in i hörnet brevid byrån. Jag tror du var där, jag tror inte du skulle ha missat det för allt i världen. Du gjorde alltid allt för dina barnbarn. Den kärleken. Den mellan mormor o barnen. Den går inte ens att beskriva.

Vi har haft en bra dag. Men till kvällen kom mina känslor. Så jag gick ut och satte mig på trappen och lät tårarna komma. Jag fasar tisdagar och den 16de varje månad. Hur jag än vrider och vänder så är jag alltid mer känslig dom dagarna. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker hålla mig sysselsatt dom dagarna så kommer det alltid till kvällen.

Jag kommer aldrig komma ifrån hur orättvist det är att du inte finns hos oss längre. Jag kommer aldrig komma ifrån saknaden och kärleken. Förmodligen blir sorgen lättare så småningom men just nu äter den bokstavligt talat upp mig. Jag rasar i vikt vad jag än äter och börjar nästan bli rädd att det är något annat. Men förmodligen är min kropp hyper just nu och förbränner allt jag äter på ett annat sätt.
För någon vecka sedan fick vi veta att en vän/bekant fått tillbaka sin cancer och att den spritt sig, nu väntar dom och vi på svar på hur dom kan behandla och om det går att hejda den. Jag lovar att jag håller alla tummar för det bästa resultatet. För din och din familjs skull!

Fy fan för cancer! Vidrigare sjukdom finns fan inte! Så skoningslös och kan angripa vem fan som helst.

Arg, ledsen, glad. Idag går vi igenom allt på en och samma dag.

Jag saknar dig mamma.
God natt!
Sov gott!
Jag älskar dig!

Dagarna springer iväg. Varit ledig i två dagar och en dag brukar vara okej, dag två kommer tankarna ikapp. Dag tre är jag oftast mest ledsen. Så jag är glad att jag har jobb helg i helgen så tankarna får skingras av göromål istället. Jag har väl aldrig varit den som gillar att gå sysslolös. Är jag hemma för länge dras det oftast igång med något projekt. Och helt ärligt så är jag nog inte upplagd för projekt just nu. Jag tror jag fortfarande försöker landa i allt. De två senaste dagarna har jag därför storstädat. Jo det i sig är ett projekt men dock ett jag klarat av. Jag gillar att se resultat snabbt och det gör man när man städar, iaf hemma hos mig ;)
Idag när jag blev klar så ställde jag undan dammsugaren i hallen men lät kontakten vara i för att kunna fånga sand snabbt. Barnen hade satt sig för att måla, gubben var nere i källaren, katten låg och sov i fönstret, hunden instängd i köket, jag satt o kollade schema i soffan. Helt plötsligt startar dammsugaren i hallen. Jag går dit, stänger av den o sätter mig igen, då fladdrar det till i gardinerna och jag får världens rysning. Så idag tror jag att jag fick besök. Jag är väldigt vidskeplig av mig så det är det jag tror på. Det var för övrigt helt rent runt dammsugaren. När jag rös (ryste?) blev jag strax därpå alldeles varm i hela kroppen och kände ett sånt lugn. Det är så svårt att beskriva. Men jag tror ändå att mamma var hit idag. Den värmen fick man bara av henne och jag har bett så länge om att hon ska hälsa på mig. Min yngsta säger att hon pratar med mormor nästan varje dag. "hon brukar leka med mig, med Gretas hus" det tror jag också. Barn om någon kan känna sånt.

Min största rädsla med min mamma just nu är att barnen inte ska komma ihåg henne. Maja kanske gör det, juni är fortfarande så liten. Dock kommer jag ihåg de som dog när jag var i deras ålder. Dels för att man pratat om dom och sett bilder, men också egna minnen. Min mormor träffade en gubbe när jag var liten, jag vet att han fanns där och jag vet att jag var så glad att jag äntligen fick en "morfar" en dag var han inte där längre, jag kommer inte ihåg när eller hur han dog men jag kommer ihåg honom. Jag kan än idag återge hur han såg ut o vad han hade för bil. Jag drömmer om honom ibland, senast natten till då mamma dog. Varje gång han han kommer i drömmen så får jag samma "budskap" att jag inte ska vara rädd och att allt löser sig. Han brukar också hälsa på ibland men nu var det ett tag sedan.
Jag kanske låter som en galning nu men jag tror de finns något där efteråt, alla drömmar, alla gestalter, alla "berättelser", jag kommer inte ifrån det. Men jag har varit så sedan jag var liten. Sett saker/människor som ingen annan ser, känner eller hör. Jag tror på något andligt skulle man nog kunna säga.

Annars tuffar livet på. Juni är kvar i sin trots och allt är fel. Maja hon är tänkare och funderar och frågar i massor. Jag har fått stängt ner Youtube på plattan och mobiler för hon är för nyfiken och klickar in sig på sånt hon inte ska se, än. Men när man är rädd för att somna för man har tittat på plattan så anser jag att det är läge och tabort det. Får se hur länge det går och fungerar det inte så får vi tabort allt för en stund, igen. Vi brukar köra så lite emellan åt när det blir lite för mycket hysteri med platta och stillasittande. En 6åring ska inte välja plattan över lek och bus helt enkelt.

Nog svamlar för idag.

Ta hand om de dina och glöm inte att säga till dom ni älskar att ni älskar dom.
Kärlek.