Det är ganska skönt att jag slipper min över alkoliserade så kallade pappa. Så kallade av anledningen till att jag inte pratat med honom på 23år och han har aldrig haft modet att ta kontakt med mig så han är nykter. Mig gör det inte så mycket. Jag har inte lidit av att inte ha honom i mitt liv. Snarare tvärtom skulle jag tro.

Men så idag så kommer det in en man och en kvinna. Jag står och tar en beställning av ett bord brevid och vänder mig om och får en stooor klump i magen. Han var så kusligt lik min s.k. pappa Tiden går och tillslut så ska dom beställa. Jag tar beställningen och går. Klumpen i magen fortfarande. Ber min kollega att gå ut med vinet och det gör hon snällt. Berättar sen att han ser kusligt ut som min pappa men nej det tror inte mina kollegor. Senare kommer kollegan tillbaka och säger " Ja du hade rätt det är din pappa! Vad ska jag säga han vet inte att det är du som är hans dotter.. " Känner ironin. Jag har stått och pratat med honom. Tagit deras beställning. Men han vet inte hur jag ser ut. Klumpen släpper och jag börjar tokskaka. Känslan av att vilja konfrontera honom infinner sig på en nano sekund. Men försvinner lika snabbt. Är han så blåst att han inte tagit reda på hur hans dotter ser ut kan han lika gärna vara. Orka. Min andra kollega säger att jag är ledig. Tack kära kollegor för att ni visar sån förståelse. Men ni vet ju hur situationen ser ut. Men tusen tusen tack!!

Det värsta är att han inkräktar på mitt privata. Han hade mer än gärna fått veta vem jag var så länge jag slapp honom på mitt arbete. Mitt jobb och mitt hem är min frizon. Han inkräktar och stör. Jag har inget att säga honom och vill absolut inte höra vad han har att säga mig. Det kommer många många år försent. Det hade säkert känts annorlunda om han varit nykter. Men är man alkolist så är man. Och nej han kan inte bli bättre. Han har haft så många chanser. Men sumpat dom allihop. Inte är det mitt fel. Jag ser det inte som mitt ansvar att ta kontakt med min pappa som totalt skitit i mig i 23 år som helt plötsligt vill ha kontakt. Har jag klarat mig så länge så klarar jag mig nu också.  Blir så sjukt arg att han måste komma till mitt jobb, i mitt liv. Hade vi mötts på "stan" och han kommit fram till mig så hade jag mer kunnat skaka av mig det men mitt jobb. Där MÅSTE jag hålla skenet uppe och blödig är jag så det räcker och blir över. Jobbiga situationer kan få mig att gråta på två röda. Men idag är jag nog lite stolt ändå. Jag stod emot och mina underbara vänner/kollegor höll mig om ryggen, som sagt TUSEN TUSEN TACK!!

En pappa är du inte och kommer heller aldrig att bli för mig.

Hur som haver så har jag gått på semester nu. LOVLEY! Imorgon bär det av till Borlänge på en liten shopping runda med en god vän. Skönt. Sen funderar jag/vi på att åka till stora staden i helgen eller ullared någon dag i veckan.. Men ja det tåls ju att fundera på. =)

Sk njuta av min andra öl med min underbara älskade gubbe innan jag krachar i säng. Upp i tid imorgon så man hinner duscha innan man åker. Ska ju bli toppen väder imorgon.. =)

Puss på er sötisar.

Carpe Diem 

 

Ellen

2 maj 2011 15:55

Beklagar över din situation mellan dig o din pappa...men som du säger så är det bättre att bryta helt än att bli sårad gång på gång...

Sorg o besvikelse klarar man sig utan...o detta med att vara ofrivillig barnlös tar en massa kraft..både psykiskt o fysiskt...

Ja har själv varit där...gråtit många tårar (ibland blir man förvånad att det kan finnas så många tårar)...ja har kämpat...ja har räknat..ja har schemalagt sex, dagar o piller...ja har gjort VUL..tagit blodprover...genomgått missfall o skarpning..kännt sorg,ilska, förtvivlan o besvikelse...

Ja har nog kännt allt man kan känna o lite där till...nu är ja välsignad med att ja har fått 2 små underbara flickor..men vägen dit har ändå varit en kamp mot ofrivillig barnlöshet...

Ja hoppas innerligt att eran önskan ska slå in o att ni kommer en dag få uppleva dessa små underverk...

Du får gärna kika in på min blogg o läsa om hur det var för mig..

Önskar er all lycka till...håller tummarna hårt

Kram

http://jagochlivet.bloggagratis.se

Diana "Diddi"

3 maj 2011 22:54

Tack för dina fina ord. Skönt att få läsa om de som lyckas och inte bara kämpar. Men som sagt alla har vi något som vi måste kämpa för. Önskar dig all lycka med dina flickor.
Och åter igen tack för dina fina ord.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi tog oss till BUP under stora protester. Jag fick bära henne upp till mottagningen och hon skrek, slogs o kastade grejer. Men lite tacksam att att hon även visade den sidan. Det gick inte att göra hela läkarundersökningen så vi ska ner igen den 2...

Började dagen med att jag i panik får åka hem från jobbet för hon skulle gå o ta livet av sig för storasyster inte orkade vänta genom hennes utbrott. Kommer hem efter jobbet till öppna fönster o dörrar men inga barn och telefonerna kvar hemma. ...

Imorgon fylls huset och hjärtat igen. Den här gången har jag saknat dom något oerhört mycket. Men imorgon blir jag komplett igen. Igår kändes det tungt, tiden stod stilla och det kändes som en evighet sedan jag träffade dom och en evighet tills j...

Solen skiner och det är dags att svida om till jobbkostym. Svårt att sova igår, mycket som far genom huvudet. Kanske är det så att man håller på att landa i allt som varit och vad som komma skall? Det har ju inte ens gått en månad än sedan flytten ...

Sovmorgon och tid att ta det lugnt innan jobbet, gjorde att hela dagen kändes som en klackspark. Försöker förbereda mig för kommande vecka med barnen. Full fart. Lilleman ska till logopeden och en av tjejerna ska fortsätta sin autism/add/ocd/suicid...