Ibland undrar jag om man får känna sig så hopplös och jävlig som jag gör just nu. Tårarna sprutar som aldrig förr. Nu kommer hela känslostormen. Varför kommer den nu när jag redan känner mig så värdelös och ensam. Jag vet att jag inte är ensam och att jag har min älskling och alla andra. Men det känns ändå som att jag står ensam mitt i alltihopa. Ingen som förstår. Hur många orkar lyssna på samma ändlösa dravel om samma sak hur många gånger som helst?

Tårarna kommer nog aldrig att ta slut, inte idag iallfall. Kroppen skriker efter vila. Huvudet säger att jag ska hålla huvudet högt och gå med rak rygg. Hjärtat skriker! Bränner vill tryckas ut ur bröstet, vill bara ha närhet och ömhet.

Det kommer bli svårt att somna i natt. Om jag ens kommer få sova. Jag hatar att det ska kännas så förbannat mycket. Kan man inte få känna ett uns av lycka när man har alla jävla motgångar?

Jag trodde blindt på att jag klarade mig från känslostormen den här gången. Men sakta sakta kröp den under skinner på mig och angriper mig när jag känner mig som svagast. Kunde de inte ha kommit när jag kände mig stark, som ett fett slag i ansiktet, är så mycket enklare för mig att resa mig då. Så mycket enklare att rasa med kraft istället för lite åt gången. Nu måste jag ta mig upp igen, ensam. Älskling är och jobbar i två veckor. Den enda som verkligen förstår, den enda som vet när en kram är allt jag behöver och när han ska hålla sig undan. Tror jag ska be honom komma hem imorgon. Han får hjälpa mig att hålla huvudet högt och ryggen rak. Älskling du gör mig stark, får mig att orka dagen. Du får mig att känna mig tillräcklig och underbar. Det är dig jag behöver. NU!

Men jag antar att jag får gå med hunden istället och sen krypa i sängen för att göra kroppen till viljes. Och imorgon får jag göra som huvudet vill å hålla det högt å vara rak i ryggen. Hjärtat får vänta tills du kommer och får det de behöver, Dig!

Så liten som jag känner mig nu var länge sen jag kände mig. Tror jag iallafall. Allt går över till en skuggade dimma av alla nedslag och väggar jag får gå in i. Men aldrig har jag känt mig så ensam...

Jobbat några timmar idag. Full fart men sjukt kul. Hem till mamma å hämtade hunden sen hem och svidade om till träningskläder och har nu hunnit med att tvätta en maskin tvätt, ut och sprungit med hunden och ätit lite lätt middag bestående av ärtsoppa och ostmacka. Mumsigt. Tror jag ska ta mig en slurk till lite senare.. =)

Nu ska det hängas tvätt så jag har något att jobba i.

Börjar bli lite smått nervös inför besöket på infektion också. Dom kanske säger att jag inte får göra någon mer IVF innan vi rett ut vad som är fel! Det skulle kännas som världens bakslag.. Men ja vad gör man inte för att få det man önskar mest i hela världen?

Hittade min lilla byracka under mat bordet å han har stulit min klase med bananer som han ligger och smaskar på.. Monster. Han är otroligt bråkig idag men han saknar väl sin husse. Det gör jag också. Det är så tomt här hemma när någon av djuren eller mannen är borta. Tror nog att mamma ska få sova här imorgon. Få lite sällskap och sen kommer jag i säng i tid också.. ;P

Jobbat i åtta dagar nu och det blir tolv dagar innan jag får ledigt för att åka till Infektionen. Men jag jobbar ju inte hela dagarna så det är ganska lugnt. =) Skönt när lönen kommer..

Nej tvätten lär väl ska hängas antar jag.

Carpe Diem