Ibland undrar jag om man får känna sig så hopplös och jävlig som jag gör just nu. Tårarna sprutar som aldrig förr. Nu kommer hela känslostormen. Varför kommer den nu när jag redan känner mig så värdelös och ensam. Jag vet att jag inte är ensam och att jag har min älskling och alla andra. Men det känns ändå som att jag står ensam mitt i alltihopa. Ingen som förstår. Hur många orkar lyssna på samma ändlösa dravel om samma sak hur många gånger som helst?

Tårarna kommer nog aldrig att ta slut, inte idag iallfall. Kroppen skriker efter vila. Huvudet säger att jag ska hålla huvudet högt och gå med rak rygg. Hjärtat skriker! Bränner vill tryckas ut ur bröstet, vill bara ha närhet och ömhet.

Det kommer bli svårt att somna i natt. Om jag ens kommer få sova. Jag hatar att det ska kännas så förbannat mycket. Kan man inte få känna ett uns av lycka när man har alla jävla motgångar?

Jag trodde blindt på att jag klarade mig från känslostormen den här gången. Men sakta sakta kröp den under skinner på mig och angriper mig när jag känner mig som svagast. Kunde de inte ha kommit när jag kände mig stark, som ett fett slag i ansiktet, är så mycket enklare för mig att resa mig då. Så mycket enklare att rasa med kraft istället för lite åt gången. Nu måste jag ta mig upp igen, ensam. Älskling är och jobbar i två veckor. Den enda som verkligen förstår, den enda som vet när en kram är allt jag behöver och när han ska hålla sig undan. Tror jag ska be honom komma hem imorgon. Han får hjälpa mig att hålla huvudet högt och ryggen rak. Älskling du gör mig stark, får mig att orka dagen. Du får mig att känna mig tillräcklig och underbar. Det är dig jag behöver. NU!

Men jag antar att jag får gå med hunden istället och sen krypa i sängen för att göra kroppen till viljes. Och imorgon får jag göra som huvudet vill å hålla det högt å vara rak i ryggen. Hjärtat får vänta tills du kommer och får det de behöver, Dig!

Så liten som jag känner mig nu var länge sen jag kände mig. Tror jag iallafall. Allt går över till en skuggade dimma av alla nedslag och väggar jag får gå in i. Men aldrig har jag känt mig så ensam...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj. Jag trodde helt ärligt inte att det skulle gå nästan fyra år innan jag publicerade något nytt. Well here I am! Vi fick en frisk fin liten (stor) kille den 26/1-2021. Jag däremot hade utvecklat hjärtsvikt under slutet av graviditeten och fick...

Ännu ett år av saknad. Det är så svårt att förstå, det har gått två år men måste fortfarande hejda mig från att ringa dig. Även om det inte är lika ofta som förr så gör det fortfarande lika ont. Hela den här veckan har varit en lång sorgesträcka elle...

Eller mest är det jag som växer, bebis nr 3. Jag är idag i vecka 26 och allt har än så länge gått smidigt. Dock är jag livrädd, med de andra barnen ville man snabbt köpa små grejer, men jag har inte vågat det än. Inte en grej har vi köpt. Jag vet int...

Jo vi skulle hålla oss på ön i sisådär en tio dagar, det gick sådär. På torsdagen såg vi utslag på Juni och började först fundera på vattkoppor, men på kvällen hade det spridit sig, det började med en röd fläck på revbenen som sen fick blåsor och sen...

Ledig helg och tre lediga (?) dagar. Hur ledig man nu är med två trots monster som skriker o bråkar från det att dom vaknar till det att dom somnar. Syskonkärlek kallas det visst. Jag älskar mina barn mer än livet o skulle göra vad som helst för dom....