Ibland kan jag inte hålla mig många timmar från internet.

Hur som haver, här är jag igen. Har lite tråkigt. Druckit två öl och livet känns ganska bra. Försöker förtränga att jag måste ta tag lite i livet och allt tråkigt i morgon. (Antar att ölen gör mig mer prat glad än vanligt.)  De känns lite jobbigt att behöva ringa kliniken och berätta att vi måste vänta men också lite skönt. Jag får släppa pressen lite. Andas och försöka hitta mig själv igen. Den glada spontana lite halvt (helt enligt vissa) idiotiska människa jag faktisk vill vara men som den ofrivilliga barnlösheten har tagit ifrån mig/oss.

Älskling kom hem i går natt. Jobbat sin sista natt i dag och sen ska han bara vänta på kurs. Han är en helt annan människa sen vi bestämde oss att vänta lite. Avslappnad och glad. Spontan. Bästa av allt är det icke påtvingade sexet. Jag har kastat mina ägglossnings stickor. Den här sommaren ska vi vara vi och njuta av allt gott. Sen så tar vi tag i tresamheten i höst igen när förhoppningsvis alla utredningar är klara. Känns som att det är det bästa vi gjort oss själva på mycket mycket länge.

Men fast vi planerat att skjuta på allt så kan jag inte en enda dag undgå tanken på att vi faktiskt är ofrivillgt barnlösa. Det vi önskar och önskat oss så länge kan vi inte få utan hjälp. Ungefär som att vi skulle ha någon som instruerade oss om hur vi ska ha sex för att lyckas. Som granskar allt vi gör och inte gör bland lakanen.

Något som jag inte kan förstå är hur vissa människor kan vara så missunsamma mot andra. Jag menar inte vi ofrivilligt barnlösa som mest blir avundsjuka när andra blir gravida av att "bara" titta på varandra. Jag menar folk som har barn men inte kan unna andra människor den lyckan. Hur dom än blir till, vissa behöver ju bara en hjälp på traven men jag har läst folk som skulle bli galna om dom hade vänner som var tvungna att gå igenom IVF, insemination, adoption osv. Kan dom inte genom sitt eget barn inse den lycka man får och känner. Den kärleken man får och ger? Jag hade för bara några år sedan inte en endaste aning om att man kunde vara ofrivilligt barnlös. Trodde i min vildaste fantasi att alla människor var så förunnade av denna genuina lycka. Visst hade jag hört om adoption och så men de trodde jag ju att folk gjorde för att dom inte ville föda egna bioligiska barn. Men tji fick jag. Verkligheten slog oss i ansiktet. Muren runt oss bygges högre och högre. Sakta men säkert så håller jag på att plocka bort muren och när den är helt borta så kommer vi ha vårt egna barn, biologiskt som adopterat. Alla barn är lika mycket värda. Ialla fall i mina ögon. Vad andra trångsynta människor tycker orkar jag knappt bry mig om. Mer än dom som är så missunsamma mot oss som kämpar och gråter blod.

Men jag får se det positiva. Vi alltså vi ofrivilligt barnlösa vi kommer alltid att känna en lycka mot att alla människor och speciellt mot barn att vi alla är unika och hoppas att inte siffran med ofrivilligt barnlösa par ökar. Min önskan är att alla som har ett problem ska få oberänsad hjälp med att få det dom mest önskar. Synd bara att det bara är dom som har pengar just nu som kan få all den hjälp dom vill.

Nej nu har jag nog babblat på tillräckligt.

Mina tummar och tår till er alla där ute.

Kramar i massor från Sollerön.

Förresten så hoppas jag på sol imorgon för då får jag skjuta på städningen och mysa med de bästa i solen =) ÅH vad jag älskar sommaren/våren =)

Carpe Diem

 

Cicci

27 april 2011 13:11

Hej
Tycker livet är så orättvist i bland. Själv har jag 8 barn, de flesta av dem är inte ens planerade(men naturligtvis välkomnade och älskade)För mig räcker det att bära kalsongerna till tvätten så är jag gravid.... och så finns det dom som måste kämpa :(
Det jag blir mest arg över är att det ska kosta pengar!! Jag tycker det ska vara en rättighet för alla som vill ha barn att få utredningar och behandlingar gratis.Det ska inte vara en klassfråga att få ha barn eller inte!
Jag kan inte säga att jag vet eller ens kan föreställa mig hur det skulle vara att vilja ha barn och inte kunna få men jag tror att ni gjort ett klokt val i att släppa alla måsten över sommaren för jag kan tänka mig att det tär på relationen...
Önskar er all lycka och hoppas att ni i framtiden kommer att få uppleva den lyckan det är att få barn.
KRAM

http://ceciliaohlson.bloggplatsen.se

Diana "Diddi"

30 april 2011 00:44

Haha. Ja många har det så också. Men barn innebär ju en sån lycka som är svår att hitta i något annat. Ändå lite skönt att läsa att inte alla har dessa probelm. =)
Håller helt med dig att det borde vara en självklarhet att alla som vill att få gratis utredningar och behandlingar men jag en av de få som har turen att få tre finansierade försök av landstinget tyvärr är det olika i alla landsting. =(
Tack så jätte mycket för din kommentar och det värmer att någon vill förstå det man inte alltid kan sätta sig in i.
Kramar till dig och alla dina söta barn.

 

aewinn

27 april 2011 22:16

Känner igen mig. Vi har "bara" försökt lite under ett år, men det är ändå snart ett år utan barn. Vi har inte gått på undersökning, utan väntar lite till med det. Sambon tyckte till slut att det knappt gick ha sex längre, för det blev under sådan press, att vi nu tar en paus. Han verkar gladare, men jag sitter å störtbölar under varje mens. Överallt är det barn, men själv lyckats man inte få en!

Lycka till med allt, och hoppas ni får en liten! Biologisk eller ej!

http://aewinn.bloggplatsen.se

Diana "Diddi"

30 april 2011 01:00

Hej.
Ett år räcker ganska bra för att få till stöd en utredning. Känner igen det där med att jag sitter och tok bölar när mensen envisas med att dyka upp varje månad och sambon är ganska glad över att jag inte tittar i kalendern och kryssar för när det ska börjas med äl-stickor. Vilket jag gjort ett tag men nu har jag kastat dom. Alla ska ha barn och man ser bebismagar över allt modet sviker ganska snabbt då.. Men jag önskar även dig ett STORT lycka till.
Kramar.

 

Joanna

30 april 2011 22:39

Heej
Jättefin o bra blogg..
Jag o sambon har också försökt i över 1.5 år o nu har vi gått med på en utredning så vi ska få våra svar på måndag o jag e jättespänd..
men tycker att det e märkligt för vi har lyckats en gång precis i början men det var jag knappt medveten om förän jag märkte att min mens inte hade kommit på 2.5 månad o alla dessa konstiga lukterna o strax efter ett positivt g-test fick jag missfall.. o efter det har det inte blivit fler graviditeter eller vad man ska säga..
men jag önskar dig iaf all lycka o hoppas att ni kommer att lyckas..
Kramar

http://www.JoannaCarlsson.bloggplatsen.se

Diana "Diddi"

1 maj 2011 22:42

hej.
Tack så mycket. Ja det är ganska kämpigt att ta till sig all information i början. Jag har också fått ett missfall innan vi började med utredningarna men visste inte om att jag var gravid. Så visade det sig att det var som det var. Men vi har ju som tur är tekniken på vår sida och jag håller tummarna för er att allt kommer att gå bra.
Å tack så mycket för ditt stöd det värmer.
Kramar

 

Annjo

20 februari 2012 03:08

Vilken snygg blogg du har! Har varit här och kollat några gånger tidigare. Har precis gjort en egen sida :)

http://annaaaaajoh774.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ännu ett år av saknad. Det är så svårt att förstå, det har gått två år men måste fortfarande hejda mig från att ringa dig. Även om det inte är lika ofta som förr så gör det fortfarande lika ont. Hela den här veckan har varit en lång sorgesträcka elle...

Eller mest är det jag som växer, bebis nr 3. Jag är idag i vecka 26 och allt har än så länge gått smidigt. Dock är jag livrädd, med de andra barnen ville man snabbt köpa små grejer, men jag har inte vågat det än. Inte en grej har vi köpt. Jag vet int...

Jo vi skulle hålla oss på ön i sisådär en tio dagar, det gick sådär. På torsdagen såg vi utslag på Juni och började först fundera på vattkoppor, men på kvällen hade det spridit sig, det började med en röd fläck på revbenen som sen fick blåsor och sen...

Ledig helg och tre lediga (?) dagar. Hur ledig man nu är med två trots monster som skriker o bråkar från det att dom vaknar till det att dom somnar. Syskonkärlek kallas det visst. Jag älskar mina barn mer än livet o skulle göra vad som helst för dom....

Ja, idag är det fyra månader sedan jag höll din hand och sa åt dig att du fick släppa taget. Du fattas oss så fruktansvärt mycket. Idag var vi på kalas och åter igen så var din stol tom. Men vi försöker för barnens skull allihop, göra det så mycket ...