Idag har det gått lite lättare. Men vissa dagar är det bara tungt.
Jag har nog saknat skrivandet mer än jag trodde. Men ibland känns det bara så fel och skriva om vissa saker.
Well, idag var vi på ultraljud med Maja, hon har ju haft ont i magen så länge och är förstoppad mest hela tiden trots medicinering och ändringar i kost. Så vid senaste besöket på barn mottagningen så visar det sig att hon gått ner 0,5kg de senaste två åren. Hon går alltså inte upp i vikt längre. Hönsmamma vaknar, varför blir det så? Ska hon stanna av? Hon är ju redan skinn och ben ska hon inte ha något att ta av om hon blir sjuk? Så de tog massor av prover på bland annat celiaki, njurvärden, lever osv. Alla prover ser bra ut så vi fick idag komma på ul för att se om det är något som inte syns på prover, samt att dom ville kolla hur påverkad tarmen är om det eventuellt behövs mer undersökningar och när man ändå kollar tarmen så skulle de även kolla på njurar, bukspottkörteln, lever, tjocktarm, tunntarm och även lungsäckarna. Hon som gjorde undersökningen skulle kolla på allt tillsammans med en annan specialist och med Majas läkare. Där efter får vi se. Men svar är att väntas i nästa vecka. Så nu håller vi tummarna för att det inte är något. Vi behöver inte mer skit nu. Känns som 2018 gav oss så det räcker för en livstid!

Minimonstret Juni är nu 4,5 år och har trots därefter. Mellan sina utbrott är hon dock väldigt gullig och kramig. Hon äter fortfarande mjölkfritt med lite lösare tyglar, vi tar det i små portioner och numera kan hon äta bregott, ost och mjukost. Lite glass kan gå bra men det märks fort om det blivit för mycket. Får hon vanlig mjölk att dricka så är det magont och förstoppning att vänta.
Maja äter laktosfritt och det fungerar bra. Hon blir varken bättre eller sämre av mjölkfritt så hon fick gå tillbaka till laktosfritt, hon blir dock sämre när hon äter/dricker vanligt. Annars är hon en superduktig tjej som trivs toppen med att gå i skolan. Hon har läshuvud och fattar saker så himla fort. Jag oroar mig dock för när hon kommer hem med matteläxa. Då får vi ringa morbror så han får ha mattelektion, ;)

Jag jobbar som vanligt och det känns skönt att ha en vardag. Man tänker inte lika mycket när man har något för sig. Jag försöker att sänka kraven på mig själv hemma och tänka bort måsten. Men när man ser röran ibland så växer bara paniken och man tappar humöret för hur det ser ut. Vi har lite olika uppfattningar om vad som är städat och inte i vår familj. Hmmm..

Jo vi har fått en ny familjemedlem också, han flyttade hit i sommar. Bobby bus, en liten ettrig mops som är lika envis som båda barnen ihop. Söt som socker men en riktig rackar hund.

Idag gick jag ner i källaren o slängde på en tvätt. Två timmar senare gick jag ner för att hämta upp den o ladda med en ny omgång. Då står den o blinkar frenetiskt, läser av felkoden och där står att man ska dra ur kontakten. Så jag drar ur kontakten o väntar en minut sen sätter jag igång centrifugering och tömning då det är vatten i trumman. 10minuter senare börjar den blinka igen och hela centrifugeringen har den bara klonkat och haft konstiga ljud för sig. Lyckas tömma den manuellt o får tillslut upp luckan själva trumman går inte o snurra runt men ruckar jag på den så är det som att allt sitter löst. Ringer D o förklarar o får svaret jaha möt mig på elgiganten för de är nog billigare o köpa en ny än o laga skiten. Så idag fick jag en ny tvättmaskinen, vilket inte var tanken alls då vi hade tänkt köpa torktumlare så nu får vi spara om dom pengarna o har jag tur kanske jag får en tumlare av jultomten. Haha!

Nej jag ska göra barnen sällskap i sängen o hoppas vi får sova gott i natt.

Älskar dig för alltid mamma! ??

Carpe Diem har fått en ny mening.

Det var länge sedan jag skrev något här. Jag har haft väldigt svårt att hitta orden ett bra tag. Nu känns det dock som att det svämmar över, som att jag dränker alla i min omgivning med ord. Men vissa ord är svårare att säga men lättare att skriva.

Det har idag gått tre månader sen jag förlorade en av dom viktigaste människorna i mitt liv, min Mamma. Mitt stora stöd, jag är 33år men jag behöver fortfarande min mamma.

Det är om två dagar fyra månader sedan du fick din lungcancer diagnos, jag minns det så väl. På morgonen var jag och besiktigade bilen och ringde dig för jag var så glad att den gick igenom, och du blev lika glad, jag sa att jag skulle komma upp till dig för barnen ville gärna få träffa dig. Strax före kl ett ringer min syster. Åk INTE upp med barnen, doktorn har dåliga besked.

45 minuter senare ringer du upp och berättar om diagnosen. Jag ringer D som ringer barnens farmor o farfar för att jag ska kunna åka till dig.

Jag gick rakt fram till dig och gav dig en kram och sa att jag älskar dig. Vi finns här hela tiden! 

Så mycket tårar och till kvällen kommer även vår bror upp. Så många frågor. 

Dagen efter träffar vi läkare som säger att lungkliniken i Falun vill titt närmare på dig. Så du blir förflyttad dit. Vi alla följer dig. 

Många fler prover och röntgen tas, dom tappar vätska ur lungsäckarna, flera liter om dagen. 

Jag och syrran turas om att åka ner för att vara där och vår bror kommer på helgerna. Det bedöms som att du ska få cellgifter för att hämma förloppet. Den 8 oktober ska du få börja. Ett hopp om en sista jul o kanske en fin vår. Den 5 oktober har du hastigt blivit sämre och anses inte längre var i fysiskt skick för att få cellgifter. Den 10 oktober åker jag ner till dig. Din bror och hans fru kommer ner och du är uppe o går o pratar och skrattar. Beslutet har blivit att du ska flyttas till Mora för att kunna förbereda för palliativ vård i hemmet. Jag åker efter i min bil du i ambulans. Min syster möter oss där.

Måndag Den 15 oktober är det möte med planering för hemgång med hjälp av solteamet och hemtjänsten. Jag, syster, bror och du är med på mötet. Du säger vad du vill och hur du vill ha det. Sen blir du trött och vill åka till rummet igen. Så jag kör dig dit och går tillbaka på mötet. Vi får en chans att berätta om den vård du haft på avdelningarna i Mora. Vilket för det mesta varit hemskt. Alla ska dock inte dras över samma kam för det fanns fantastisk personal också.

Efter mötet vill du fika, jag och syrran ska dock hämta barnen från fritids och dagis men vår bror stannar och fikar innan han åker. Det var mysigt att se er sitta där tillsammans, jag önskar så att jag tagit en bild på er innan jag gick. 

Jag åker och hämtar barnen, du vill träffa dom. Så jag hämtar dom och kommer upp igen med barnen men du är så trött. Du ger Maja och Juni en kram och säger "kom ihåg att mormor alltid älskar er" 

Juni lägger handen på din fot innan vi går och säger "älkar dig mojmor" 

Jag säger att jag kommer in senare bara D kommit hem. Ja gör det säger du. 

Jag kommer upp igen vid sex tiden. Du ligger och försöker få telefonen att fungera men du vet inte längre hur man låser upp den. Lägger ifrån dig den och jag sätter mig bakom dig och stryker dig över håret. Då säger du

"det är dig jag är mest orolig över" 

Mig behöver du inte oroa dig för ,jag klarar mig alltid svarar jag. 

Bra, kom ihåg att du har dina syskon. Nu får du gå o se vart min kvälls medicin är för nu vill jag sova. 

Jag går ut o pratar med sköterskan som kommer in med medicinen. 

När hon gått tittar du på mig, är du här än? Åk hem jag ska sova. 

Ok, säger jag. God natt sov gott jag älskar dig! 

Jag älskar dig säger du och lägger dig. 

Jag åker hem och lägger mig. Klockan ringer för uppstigning och lämning av barn, jag åker till jobbet. Utanför för jag ett sms av min syster: 

Jag har en konstig känsla idag. 

Jag svarar att det är säkert all stress, hör av dig om det är något. 

Hon skriver igen:

Mamma sover så tungt, hon svarade inte när jag kom in men hon hade varit på toa vid halv sju i morse. 

Jag skriver att hon ska ringa om det är något och ger henne jobb nummeret. 

Jag står i kassan o klipper några skyltar när telefonen ringer, jag svarar som vanligt och får till svar: Hej Diana, det är C din syster. Du ska nog komma in nu, det är nog inte så långt kvar. 

Är det sant säger jag och börjar gråta, jag kommer med en gång. 

Jag springer till min chef med tårarna ner för kinderna och ropar U jag måste åka till sjukhuset, nu! 

Ja åk säger hon. 

Jag sitter i bilen o ber om att hon ska ha fel, ber om att det bara är en dröm. 

Parkerar och åker upp på våningen. Kramar om min syster och sätter mig på sängen vid dig. Tar din hand. Jag är här nu också mamma säger jag. Du ligger på din "onda" sida och strax före tolv börjar du gnugga o grimaserar så vi ber dom vända dig. Vilket dom gör. 

Jag sitter vid din rygg och syster på stolen framför. Vi pratar lite, försöker även prata lite med dig. Vi ber för att vår bror ska hinna dit. 

Vid 12:15 blir du väldigt orolig och jag stryker dig över håret, på kinden handen. Syster tar din hand och sjunger du vet väl om att du är värdefull. Du sträcker ut din hand och tittar för första gången sen vi kom. Du tittar upp i ett hörn o sträcker ut handen. Jag tar din ena hand o syster din andra. Jag viskar "det är okej mamma, du får släppa taget. Jag älskar dig!" syster stryker dig över kinden och viskar något, jag kramar på dig och hör ditt sista andetag. Jag gråter och vill inte släppa. Syster springer till toa och spyr, jag börjar hyperventilera o allt bara snurrar. 

Vi sitter där en stund. Tänker på vår bror. Gråter. Vi går ut för att möta upp honom. Han kommer ca en timme senare. Vi möter honom i hissen. NEEEJ säger han och gråter. Jag bad hela vägen att jag skulle få hinna fram. Vi får sitta i ett rum själva. Dom gör i ordning mamma. Sen får vi gå in. Allt är lite suddigt. 

Vi låter vår bror få lite tid själv medan vi ringer hennes syskon. Jag ringer moster först. 

Hej Diddi. Hur är det? 

Jag börjar prata och hennes telefon strular när jag hasplar ur mig första gången. 

Hon frågar vad sa du? 

Jo, mamma har somnat in nu. 

Vi pratar lite och hon ska ringa upp senare. 

Jag fortsätter, ringer min ena morbror. Han är i skogen. 

Hej Diddi, vänta lite har dålig mottagning.. Nu så. Hur är det? 

Upprepar mig. Och vi ska höras av senare. 

Vi går in till mamma och vår bror. Gråter, kramas. 

Ja nu har vi bara varandra! 

Sköterskan kommer in. Jag blir så varm när jag ser er tillsammans säger hon, ni verkar så sammansvetsade. 

Jo, det har vi hon här o tacka för! Säger jag. 

Vi säger att vi ska höras av lite senare behöver få vara själva en stund. 

Jag åker hem, farmor och farfar hämtar barnen. Jag går in hemma. Gråter, skriker och känner mig med ens så vilse. 

Jag åker upp på jobbet. Pratar med min chef och en kollega innan jag går ut igen. Går in på skolan för att underrätta att Maja blir hemma imorgon. Åker till dagis, samma sak där. 

Sätter mig i bilen o ser att jag fortfarande har jobb kläderna på mig. Byter om. Sätter mig i bilen. Vart ska jag ta vägen. När det var tungt åkte jag alltid till mamma. 

Jag åker till China. Ska be om att få åka ut till deras stuga o bara vara. H möter mig i dörrren. 

Men hej, åh hur är det? Ger mig en bamsekram o jag bara viskar "det är över nu" E springer fram o ger mig en kram. 

Jag frågar om stugan o det får jag gärna. 

Jag åker till barnen. Allt mal i huvudet, hur ska jag berätta för barnen? Jag går in hos farmor och farfar möter barnen. 

Kom, säger jag. Mamma måste berätta något jätte jätteviktigt. 

Maja bryter ihop. Juni tar någon sekund på sig "är mormor i himlen nu? Med gammelmormor?" 

Maja säger "men mamma, mormor var ju inte 100år, hon var inte jättegammal" 

Vad svarar man? 

Mamma när regnbågen är framme, då kan man vinka till mormor för hon går där med Tore nu säger Maja. 

Vi åker till syster och barnen får träffa kusinerna och bearbeta lite tillsammans. Morbröder och moster kommer. Vi kramas, vi minns, vi gråter. 

Klockan blir mycket. Vi åker hem igen. Barnen somnar brevid oss. Jag lägger mig, klockan går och jag vrider mig. Vid fem tittar jag på klockan, somnar, vaknar kallsvettig tio över sex. Tårarna strömmar ner. Går upp, barnen kommer tätt efter, vi myser, jag gråter. Jag äter frukost men den kommer upp igen. Barnen leker och vid nio tiden åker vi till min syster igen. Pratar lite med släkt och sen åker dom för att ta ett sista farväl. 

Vi går till mammas lägenhet. Sätter oss och pratar, ringer begravningsbyrån. Får en tid dagen efter. Går runt lite. Går tillbaka till barnen. Äter lunch och försöker få till en dag. Jag går undan mycket, gråter  

Dagen efter får barnen åka till skola/dagis och jag möter upp mina syskon hos begravningsbyrån. Mammas önskan berättas och vi väljer annan musik. Sätter ihop en dödsannons  Vår bror ska åka hem igen. Jag och syster också. Helst av allt vill jag åka till mamma. Men jag vet inte längre var jag ska. Åker hem. Gråter. 

Tar tag i lite praktiskt. Få göra något. Allt känns som en dimma. 

Helgen försöker vi göra rolig för barnen. Lek och bus. Tar bilder och hela tiden är man på väg att ringa eller skicka ett sms. Fråga vad hon gör, någon bild på något tokigt barnen gör. Planera begravning. 

Den 16 november, en månad efter är det begravning. Så vackert. Fantastisk präst. Fin sång. 

När begravningen är över r det som att luften gått ur mig. Så ensam. Maja får raseri utbrott på skolan innan begravning och där berättar hon om att det är jobbigt att jag är så ledsen. Den sätter sig. Jag måste vara glad. Jag försöker tills det brister igen. Då sätter jag mig med Maja, förklarar att jag saknar mormor, hon var ju min mamma. När man saknar någon mycket så så kan det kännas jobbigt. En del blir arga, andra är glada utåt med ledsen inuti och en del gråter. Jag gråter. Vad tror du att du är av dom? 

Jag är nog den som är glad men ledsen inuti säger hon och pekar på hjärtat. Jag förklarar att det är okej, man får vara arg också men man får aldrig vara dum mot vare sig kompisarna, mamma, pappa, lillasyster och absolut viktigast är att man får inte vara dum mot sig själv! 

Det tycker hon är okej, 

Nu har vi väl fått lite vardag. Men även om det gått tre månader så är saknaden så himla stor. Det var en tung jul och verkligen en tom plats vid bordet. Senast idag var jag påväg att ringa henne igen efter att Maja blev friskförklarad från öron mottagningen. Idag fick jag istället tänka om och skrev till min syster. 

Vissa dagar är tyngre, idag är en riktigt tung dag. Idag har jag varit både arg och ledsen. 

Jag saknar dig mamma, varje dag är en kamp. På kvällen brukar jag gå ut på trappen och titta upp mot himlen och bara prata, om dagen, om saknaden om ilskan eller glädjen. 

Jag försöker finna en tröst i att du slipper ha ont. Slipper lida. Samtidigt känns det så jävla orättvist. Du skulle ju få se dina barnbarn växa upp. Följa oss på tokigheter. Saknaden sköljer över mig mellan varven. 

Jag är så tacksam mamma för allt, för livet, stödet och kärleken. 

Tacksam för att jag fick dig som mamma, att jag fått vara din dotter. Jag hoppas att jag en dag kan göra dig riktigt stolt! För jag är stolt över att få vara din dotter. 

Jag hoppas att du hälsar på oss, ofta! 

Jag älskar dig för alltid mamma! 

God natt! Sov gott! Jag älskar Dig! 

Det var länge sedan jag skrev något här. Jag har haft väldigt svårt att hitta orden ett bra tag. Nu känns det dock som att det svämmar över, som att jag dränker alla i min omgivning med ord. Men vissa ord är svårare att säga men lättare att skriva.

Det har idag gått tre månader sen jag förlorade en av dom viktigaste människorna i mitt liv, min Mamma. Mitt stora stöd, jag är 33år men jag behöver fortfarande min mamma.

Det är om två dagar fyra månader sedan du fick din lungcancer diagnos, jag minns det så väl. På morgonen var jag och besiktigade bilen och ringde dig för jag var så glad att den gick igenom, och du blev lika glad, jag sa att jag skulle komma upp till dig för barnen ville gärna få träffa dig. Strax före kl ett ringer min syster. Åk INTE upp med barnen, doktorn har dåliga besked.

45 minuter senare ringer du upp och berättar om diagnosen. Jag ringer D som ringer barnens farmor o farfar för att jag ska kunna åka till dig.

Jag gick rakt fram till dig och gav dig en kram och sa att jag älskar dig. Vi finns här hela tiden! 

Så mycket tårar och till kvällen kommer även vår bror upp. Så många frågor. 

Dagen efter träffar vi läkare som säger att lungkliniken i Falun vill titt närmare på dig. Så du blir förflyttad dit. Vi alla följer dig. 

Många fler prover och röntgen tas, dom tappar vätska ur lungsäckarna, flera liter om dagen. 

Jag och syrran turas om att åka ner för att vara där och vår bror kommer på helgerna. Det bedöms som att du ska få cellgifter för att hämma förloppet. Den 8 oktober ska du få börja. Ett hopp om en sista jul o kanske en fin vår. Den 5 oktober har du hastigt blivit sämre och anses inte längre var i fysiskt skick för att få cellgifter. Den 10 oktober åker jag ner till dig. Din bror och hans fru kommer ner och du är uppe o går o pratar och skrattar. Beslutet har blivit att du ska flyttas till Mora för att kunna förbereda för palliativ vård i hemmet. Jag åker efter i min bil du i ambulans. Min syster möter oss där.

Måndag Den 15 oktober är det möte med planering för hemgång med hjälp av solteamet och hemtjänsten. Jag, syster, bror och du är med på mötet. Du säger vad du vill och hur du vill ha det. Sen blir du trött och vill åka till rummet igen. Så jag kör dig dit och går tillbaka på mötet. Vi får en chans att berätta om den vård du haft på avdelningarna i Mora. Vilket för det mesta varit hemskt. Alla ska dock inte dras över samma kam för det fanns fantastisk personal också.

Efter mötet vill du fika, jag och syrran ska dock hämta barnen från fritids och dagis men vår bror stannar och fikar innan han åker. Det var mysigt att se er sitta där tillsammans, jag önskar så att jag tagit en bild på er innan jag gick. 

Jag åker och hämtar barnen, du vill träffa dom. Så jag hämtar dom och kommer upp igen med barnen men du är så trött. Du ger Maja och Juni en kram och säger "kom ihåg att mormor alltid älskar er" 

Juni lägger handen på din fot innan vi går och säger "älkar dig mojmor" 

Jag säger att jag kommer in senare bara D kommit hem. Ja gör det säger du. 

Jag kommer upp igen vid sex tiden. Du ligger och försöker få telefonen att fungera men du vet inte längre hur man låser upp den. Lägger ifrån dig den och jag sätter mig bakom dig och stryker dig över håret. Då säger du

"det är dig jag är mest orolig över" 

Mig behöver du inte oroa dig för ,jag klarar mig alltid svarar jag. 

Bra, kom ihåg att du har dina syskon. Nu får du gå o se vart min kvälls medicin är för nu vill jag sova. 

Jag går ut o pratar med sköterskan som kommer in med medicinen. 

När hon gått tittar du på mig, är du här än? Åk hem jag ska sova. 

Ok, säger jag. God natt sov gott jag älskar dig! 

Jag älskar dig säger du och lägger dig. 

Jag åker hem och lägger mig. Klockan ringer för uppstigning och lämning av barn, jag åker till jobbet. Utanför för jag ett sms av min syster: 

Jag har en konstig känsla idag. 

Jag svarar att det är säkert all stress, hör av dig om det är något. 

Hon skriver igen:

Mamma sover så tungt, hon svarade inte när jag kom in men hon hade varit på toa vid halv sju i morse. 

Jag skriver att hon ska ringa om det är något och ger henne jobb nummeret. 

Jag står i kassan o klipper några skyltar när telefonen ringer, jag svarar som vanligt och får till svar: Hej Diana, det är C din syster. Du ska nog komma in nu, det är nog inte så långt kvar. 

Är det sant säger jag och börjar gråta, jag kommer med en gång. 

Jag springer till min chef med tårarna ner för kinderna och ropar U jag måste åka till sjukhuset, nu! 

Ja åk säger hon. 

Jag sitter i bilen o ber om att hon ska ha fel, ber om att det bara är en dröm. 

Parkerar och åker upp på våningen. Kramar om min syster och sätter mig på sängen vid dig. Tar din hand. Jag är här nu också mamma säger jag. Du ligger på din "onda" sida och strax före tolv börjar du gnugga o grimaserar så vi ber dom vända dig. Vilket dom gör. 

Jag sitter vid din rygg och syster på stolen framför. Vi pratar lite, försöker även prata lite med dig. Vi ber för att vår bror ska hinna dit. 

Vid 12:15 blir du väldigt orolig och jag stryker dig över håret, på kinden handen. Syster tar din hand och sjunger du vet väl om att du är värdefull. Du sträcker ut din hand och tittar för första gången sen vi kom. Du tittar upp i ett hörn o sträcker ut handen. Jag tar din ena hand o syster din andra. Jag viskar "det är okej mamma, du får släppa taget. Jag älskar dig!" syster stryker dig över kinden och viskar något, jag kramar på dig och hör ditt sista andetag. Jag gråter och vill inte släppa. Syster springer till toa och spyr, jag börjar hyperventilera o allt bara snurrar. 

Vi sitter där en stund. Tänker på vår bror. Gråter. Vi går ut för att möta upp honom. Han kommer ca en timme senare. Vi möter honom i hissen. NEEEJ säger han och gråter. Jag bad hela vägen att jag skulle få hinna fram. Vi får sitta i ett rum själva. Dom gör i ordning mamma. Sen får vi gå in. Allt är lite suddigt. 

Vi låter vår bror få lite tid själv medan vi ringer hennes syskon. Jag ringer moster först. 

Hej Diddi. Hur är det? 

Jag börjar prata och hennes telefon strular när jag hasplar ur mig första gången. 

Hon frågar vad sa du? 

Jo, mamma har somnat in nu. 

Vi pratar lite och hon ska ringa upp senare. 

Jag fortsätter, ringer min ena morbror. Han är i skogen. 

Hej Diddi, vänta lite har dålig mottagning.. Nu så. Hur är det? 

Upprepar mig. Och vi ska höras av senare. 

Vi går in till mamma och vår bror. Gråter, kramas. 

Ja nu har vi bara varandra! 

Sköterskan kommer in. Jag blir så varm när jag ser er tillsammans säger hon, ni verkar så sammansvetsade. 

Jo, det har vi hon här o tacka för! Säger jag. 

Vi säger att vi ska höras av lite senare behöver få vara själva en stund. 

Jag åker hem, farmor och farfar hämtar barnen. Jag går in hemma. Gråter, skriker och känner mig med ens så vilse. 

Jag åker upp på jobbet. Pratar med min chef och en kollega innan jag går ut igen. Går in på skolan för att underrätta att Maja blir hemma imorgon. Åker till dagis, samma sak där. 

Sätter mig i bilen o ser att jag fortfarande har jobb kläderna på mig. Byter om. Sätter mig i bilen. Vart ska jag ta vägen. När det var tungt åkte jag alltid till mamma. 

Jag åker till China. Ska be om att få åka ut till deras stuga o bara vara. H möter mig i dörrren. 

Men hej, åh hur är det? Ger mig en bamsekram o jag bara viskar "det är över nu" E springer fram o ger mig en kram. 

Jag frågar om stugan o det får jag gärna. 

Jag åker till barnen. Allt mal i huvudet, hur ska jag berätta för barnen? Jag går in hos farmor och farfar möter barnen. 

Kom, säger jag. Mamma måste berätta något jätte jätteviktigt. 

Maja bryter ihop. Juni tar någon sekund på sig "är mormor i himlen nu? Med gammelmormor?" 

Maja säger "men mamma, mormor var ju inte 100år, hon var inte jättegammal" 

Vad svarar man? 

Mamma när regnbågen är framme, då kan man vinka till mormor för hon går där med Tore nu säger Maja. 

Vi åker till syster och barnen får träffa kusinerna och bearbeta lite tillsammans. Morbröder och moster kommer. Vi kramas, vi minns, vi gråter. 

Klockan blir mycket. Vi åker hem igen. Barnen somnar brevid oss. Jag lägger mig, klockan går och jag vrider mig. Vid fem tittar jag på klockan, somnar, vaknar kallsvettig tio över sex. Tårarna strömmar ner. Går upp, barnen kommer tätt efter, vi myser, jag gråter. Jag äter frukost men den kommer upp igen. Barnen leker och vid nio tiden åker vi till min syster igen. Pratar lite med släkt och sen åker dom för att ta ett sista farväl. 

Vi går till mammas lägenhet. Sätter oss och pratar, ringer begravningsbyrån. Får en tid dagen efter. Går runt lite. Går tillbaka till barnen. Äter lunch och försöker få till en dag. Jag går undan mycket, gråter  

Dagen efter får barnen åka till skola/dagis och jag möter upp mina syskon hos begravningsbyrån. Mammas önskan berättas och vi väljer annan musik. Sätter ihop en dödsannons  Vår bror ska åka hem igen. Jag och syster också. Helst av allt vill jag åka till mamma. Men jag vet inte längre var jag ska. Åker hem. Gråter. 

Tar tag i lite praktiskt. Få göra något. Allt känns som en dimma. 

Helgen försöker vi göra rolig för barnen. Lek och bus. Tar bilder och hela tiden är man på väg att ringa eller skicka ett sms. Fråga vad hon gör, någon bild på något tokigt barnen gör. Planera begravning. 

Den 16 november, en månad efter är det begravning. Så vackert. Fantastisk präst. Fin sång. 

När begravningen är över r det som att luften gått ur mig. Så ensam. Maja får raseri utbrott på skolan innan begravning och där berättar hon om att det är jobbigt att jag är så ledsen. Den sätter sig. Jag måste vara glad. Jag försöker tills det brister igen. Då sätter jag mig med Maja, förklarar att jag saknar mormor, hon var ju min mamma. När man saknar någon mycket så så kan det kännas jobbigt. En del blir arga, andra är glada utåt med ledsen inuti och en del gråter. Jag gråter. Vad tror du att du är av dom? 

Jag är nog den som är glad men ledsen inuti säger hon och pekar på hjärtat. Jag förklarar att det är okej, man får vara arg också men man får aldrig vara dum mot vare sig kompisarna, mamma, pappa, lillasyster och absolut viktigast är att man får inte vara dum mot sig själv! 

Det tycker hon är okej, 

Nu har vi väl fått lite vardag. Men även om det gått tre månader så är saknaden så himla stor. Det var en tung jul och verkligen en tom plats vid bordet. Senast idag var jag påväg att ringa henne igen efter att Maja blev friskförklarad från öron mottagningen. Idag fick jag istället tänka om och skrev till min syster. 

Vissa dagar är tyngre, idag är en riktigt tung dag. Idag har jag varit både arg och ledsen. 

Jag saknar dig mamma, varje dag är en kamp. På kvällen brukar jag gå ut på trappen och titta upp mot himlen och bara prata, om dagen, om saknaden om ilskan eller glädjen. 

Jag försöker finna en tröst i att du slipper ha ont. Slipper lida. Samtidigt känns det så jävla orättvist. Du skulle ju få se dina barnbarn växa upp. Följa oss på tokigheter. Saknaden sköljer över mig mellan varven. 

Jag är så tacksam mamma för allt, för livet, stödet och kärleken. 

Tacksam för att jag fick dig som mamma, att jag fått vara din dotter. Jag hoppas att jag en dag kan göra dig riktigt stolt! För jag är stolt över att få vara din dotter. 

Jag hoppas att du hälsar på oss, ofta! 

Jag älskar dig för alltid mamma! 

God natt! Sov gott! Jag älskar Dig! 

Jag känner mig levande död, eller zombie kanske stämmer bättre.
Sen torsdag morgon har barnen vaknat kvart i fem varje dag. Så typiskt när pappan är o jobbar. Tur för mig att jag har ledig helg. Men i morgon är det dags för jobb igen. Rolig vecka med en ledig dag. Men jag trivs o de är kul.
Under helgen har vi mest haft mormor mys tagit det lugnt. Idag har jag o barnen bara varit hemma o pysslat, maja har suttit o skrivit ordentligt för första gången idag. Hon är duktig men när jag såg att hon blev trött i skallen vägrade hon o sluta o blev istället hysterisk. Mycket nytt o sen trött efter tidig morgon.
Juni ska på åter kontroll på öron i veckan men jag börjar gissa på en ny omgång. Orolig på natten o svår sövd trots ingen tupplur.
Ikväll kom pappan hem men juni som vanligtvis är pappas tjej vägrade sova med honom så jag fick natta maja o sen gå in till dom. Men nu sover dom gott o vi sitter halvdöda i soffan o laddar om för en ny vecka.
Bara o hoppas vi klarar oss utan sjukor o att det blir onsdag kväll snabbt ;)

Ha de gött..

Juni hann vara frisk några dagar. Sen i torsdags går hon åter igen på penicillin :'( förra gången för sprucken trumhinna, nu för dubbelsidig öroninflammation.. Dock så har vi ÄNTLIGEN fått kommit till öron o nu kollar dom möjligheten till op eller om vi ska avvakta..

Maja är piggelin o vill åka till dagis kl sex varje morgon, då vill jag bara gråta. Men men tack o lov är gubben hemma o livet känns iaf lite lättare när man inte står själv med allt. Att jag ändå är helt slut kanske inte är så konstigt iaf, då förkylningen aldrig verkar vilja släppa mig helt, varit små sjuk sen augusti o nr jag tror de håller på o bli bättre så tar de om igen.. Less ja de kan man nog säga utan o ljuga.

Nu laddar jag med TV innan nattvak börjar ;)

Trevlig helg.

Just nu skulle jag väl säga att jag är redo för psyk..
Maja är i sin jävligaste trots jag någonsin varit med om. Och Juni, ja hon gör mest som storasyster o kan ALLT själv..
Vi påbörjade en provokation av mjölken i maj, tyckte att det gick bra o dom har ätit allt ett par månader, juni som aldrig haft problem med magen är nu förstoppad om hon inte får medicin, klagar på magont. Maja är det samma med. :( så efter att ha pratat med läkaren igår fick vi rådet att sluta helt med mjölk i minst en månad, tills man såg om magen blir bra, annars ska vi börja utreda förstoppning oxå :(
Jag själv känner mig helt slut, jag känner mig mer o mer som ensamstående med två troll fast sambon är hemma varannan vecka. Jag har svårt att släppa alla måsten och allt som behöver göras o det börjar helt enkelt bli lite mycket nu när jag även ska lära mig ett nytt jobb, plus att alla sliter i mig med jobb och kurser. Jag vet att jag kan säga nej men jag älskar ju att jobba. Jag blir ju galen av att gå hemma. Men men.. Man får vara glad över det lilla. Jag härdar ut med allt fram till års skiftet då sambon kanske får vara mer på hemma plan. Bara att hoppas.

Nu njuter jag av lugnet o inväntar morgondagens storm..

Ha de gott..

Bara för att försöka sammanfatta mitt liv lite, de känns som ett stor virrvarr mellan varven. Majas prover var negativa o glädjen kom i tårar. Ingen glutenintolerans jag grät o Maja skulle trösta mig för jag var ledsen. Älskade lilla hjärtat!
Jag visar inte på något karpaltunnelsyndrom o domningarna kan de inte förklara. Medicinen jag fick fungerade kanon i början men nu fungerar de halva tiden av de som de brukade..
Juni lever rövare o gör allt som storasyster gör. Bråttom till dagis o bråttom hem igen, lite kvälls panik då pappan inte är hemma så vi måste ringa honom varje kväll så hon får säga pappa några gånger o pappan får säga att hon ska sova med mamma, först då går hon med på att sova med mig.

För några veckor sen va vi in akut med Maja då hon hade hög feber o jag inte fick i henne något alls. Resultatet var kraftig uttorkning men vid tre på natten o en påse med dropp så började hon piggna till o dagen där på var de lite kingigt med mat men hon fick iaf i sig vätska så vi fick åka hem igen. Hon var lite glad över att ha fått åkt ambulans men önskade att moster skulle kört istället.

Livet rullar på o majsen var på sitt första kalas förra veckan. Läskigt men roligt tyckte hon. Jobbar på med träningen o har spräckt ett till delmål o börjar närma mig målet, väl i mål blir målet att hålla kvar sig där. Inte hunnit med så mycket träning på sistone men så är det, glad gör de jag hinner med o är inte helt borta om jag missar lite. Men jag kämpar på. Riktigt segt o träna sist dessutom gjorde mig inte sugen o träna igen men de gäller ju att hålla igång trots allt.

Känner mig lite upp o ner i känslorna men vet även att jag lätt blir så då de blir mörkare ute. Trist att de ska vara så varje vinter bara. Övar mig på att behålla tålamodet o visa Maja att man inte ska skrika men ibland rinner det över vare sig man vill de eller inte. Det dåliga samvetet hugger mig snabbt i hjärtat o jag försöker lugna mig igen för jag vet ju att de inte hjälper.

Nej sova lite så man orkar en ny dag imorgon igen.

Jo livet rullar på o jag är mest trött hela tiden. Ibland känns det som jag är i en bubbla o ser allt ovanifrån.

Vi blev sjuka för nästan två veckor sedan jag o de små, visade sig att vi hade öroninflammation alla tre :/ Maja hamnade på öron o snart kommer vi få tid för OP så hon får rör... Proverna vi tog på barn för en månad sen visade höjda värden för glutenintolerans.. Så nästa vecka ska hon lämna nya prover. Stackars liten! Hittade ett konstigt blåmärke på ryggen i helgen på henne o skulle fråga på dagis om de visste hon ramlat men glömde av det. Idag frågade de d när han hämtade o de är som en liten ärta i det där blåmärket. Gissar jag måste ringa o fråga om de. Aldrig sett nå liknande... Annars är hon en glad tjej som gärna trotsar några hundra gånger per dag. Idag på morgonen så rev hon ut alla, ALLA leksaker på golvet sen kom hon till mig o sa "nu kan du städa mamma.." man vet inte ibland om man ska skratta eller gråta :)

Juni trivs på dagis o vinkar glatt att jag ska gå när hon är på sin avdelning. Mer o mer ord kommer. När drickan i flaskan är slut skakar hon den o säger Mee. Nickar eller skakar på huvudet när vi frågar något o skickar slängpussar när hon ska gå. Idag gick hon nakenfis o skulle sitta på pottan, sätter sig, funderar lite o reser sig o ställer sig brevid pottan skrattar o kissar, klappar händerna o springer därifrån.

Riktiga busar. Men ack vad de får oss att le.

Varit uppehåll i träningen i tre veckor men ska dit imorgon igen o köra på. Fått träffa sjukgymnast o lagt ett program som passar mig. Känns bra nu o nu väntar jag spänt till antagningsbeskedet ska komma så man får veta. Hade varit grymt kul! Just nu trivs jag riktigt bra med jobbet o att allt funkar där o mellan mig o d.

Nej, tröttheten lamslår mig o kudden ropar.

Ha de gött!