Ännu ett år av saknad. Det är så svårt att förstå, det har gått två år men måste fortfarande hejda mig från att ringa dig. Även om det inte är lika ofta som förr så gör det fortfarande lika ont. Hela den här veckan har varit en lång sorgesträcka eller vad man ska kalla det. Man återupplever din sista vecka, din sista månad. Man minns allt. Hur du försökte skämta på de där mötet eller du var väl mer ironisk innan man såg tröttheten skölja över dig. Lyckan i dig vid den där sista fikan men brorsan, kommer alltid ångra att jag inte bara tog en bild av er.
Den där sista kvällen när jag låg och strök dig över håret och du var så klar, vårt sista samtal, hela den dagen före var som att du bara ville säga hejdå och försäkra dig om att vi skulle ha det bra.

Det har varit svårt att hitta alla ord för alla känslor. Den stora sorgen jag känner nu är att du aldrig kommer träffa ditt sista barnbarn, eller att bebis aldrig kommer få känna vilken fantastisk mormor du var. Men jag vet att jag aldrig kommer sluta prata om den du var och hoppas att de stora barnen kommer göra det, som de gör idag.

Det är du som gett mig styrkan att vara den jag är idag. En bättre vän och mamma kunde jag aldrig önska mig, så tacksam för att just jag fick dig som min mamma. Jag kommer alltid att sakna dig och den du var men jag vet att du aldrig skulle vilja att vi grävde ner oss i sorgen. Jag bär den alltid med mig och kanske blir den lättare, försvinna kommer den nog aldrig att göra. Men jag bär också med mig allt du lärt mig och all den kärlek du hade. Jag kan bara hoppas att jag får samma kontakt och närhet med mina barn när dom är stora.

Idag blir det ett besök i minneslunden och tända ett ljus. Minnas. Andas. Gråta. Skratta. Älska. Sakna.

Tack för livet, lärdomar, men framförallt kärlek och tillit.
Jag älskar dig för alltid Mamma.