Jag har hållit mig så sysselsatt att jag inte har kunnat tänka så mycket. Idag förstod jag lite mer, känns lite mera som att tåget är på väg att köra över mig och jag skriker och bråkar som en treåring med min älskade sambo. Han är ledsen. Han sa det idag. Jag är nog mer ledsen än jag vill erkänna. Han fick mig att inse att vi faktiskt kan vara ledsna tillsammans, att jag inte behöver bete mig som en treåring och vara hysterisk bara för att jag inte får titta på det programmet jag vill på tv:n, det är okay att gråta, känna att man inte räcker till, att man ibland får känna sig lite värdelös men att man har varandra och kan prata är ovärderligt. Just nu mår jag mest dåligt för jag var för arg på dig för att säga att jag älskar dig innan du åkte till jobbet. Som tur är så kommer han hem i natt igen, jag ska säga att jag älskar honom då. Jag har skickat ett sms också. Känner mig väldig värdelös idag. Inte nog med att jag fått min älskling att må ännu sämre istället för att ge honom en puss och en kram så har jag blivit ännu mer förkyld. Lagom till kvällen kommer nog fasaden rasa igen. Det skulle vara skönt om det faktiskt vore så att jag fick tömma ur mig lite, gråta tills det svider i ögonen, snora ner mig och gömma mig under en filt och krama mina djur tills jag känner att allt är okay, jorden har inte gått under. Vi får se. Om inte annat så kommer det bli en riktigt jobbig helg med chefen och jag kommer säkerligen att vräka ur mig ett antal olika saker. Så en riktig gråtattack får gärna komma nu.

Idag är jag en liten människa, men sakta, sakta ska jag klättra uppåt igen. Skulle ringt till klinken idag också och berättat att jag kommit igång med blödningen men de känns inte som att det är det viktiga då vi bestämt oss för att vänta. Nu är det viktigare att försöka se framåt.

En riktig bamse kram på er alla ofrivilligt barnlösa som kämpar och kämpar..

Carpe Diem