Är det över nu? Jag blöder lite idag också. Känns som att det är slutet.. Allt bara rasar. Varför ens bry sig mera, nu kommer den allt för välkända tanken tillbaka, vi kommer aldrig att få vårt barn. Men jag vet också att jag känner så för att det är ännu ett nederlag.

Men jag ska försöka att inte tänka så mycket på det nu heller. Det är som det är jag kan ju faktiskt inte göra så mycket åt det. Ska kolla på tv och sova någon timme innan jag ska upp igen vid fyra och hämta älsklingen innan man åker hem igen och sover någon timme till och sen går till jobbet. Så jag kommer ha fullt upp iallafall fram tills jag har testdag och ska ringa kliniken och höra hur vi ska göra.

Men det är då.

Nu tv och hund mys innan sängen.

Carpe Diem

11dagar. 11 dagar betyder 4 dagar ner än senast. Japp jag blöder. Inte mycket bara när jag torkar mig. Modet sjönk på en nanosekund när jag såg det. Men jag vet, de är inte kört jag blöder så pass lite men blöder man så blöder man. Ensam hemma med min efter längtade hund. Har gråtit en skvätt och skulle nog kunna gråta ur mig mera men jag måste nog ta å ta tag i mig själv och livet mitt lite. Förkylningen suger ur mig nästan alla mina krafter men ändå går jag till jobbet ler, är trevlig och går hem igen trött som en gris å gråter mig till sömns. När ska jag bara få vara? Utan alla måsten som man tar på sig. Jag måste lära mig att säga nej. Sluta tänka så mycket på andra å sätta mig själv i första rum för en gångs skull. Verka egoistisk men om inte jag mår bra hur ska jag då kunna få andra att må bra? Nej eftersom jag ska upp och jobba imorgon å tappar en timmes sömn i natt så är det nog dags att sova. Ledsen för mitt negativa inlägg men ibland måste man få må dåligt. Sov gott. Carpe diem