Man har toppar och dalar. Jag har hamnat i en dal. Jag vet inte varför men så är det. Hur tar jag mig upp? 

Jag antar att man måste vara lite nere ibland. Att det lixom hör till. Jag ler och skrattar varje dag med mitt lilla hjärta som får mitt hjärta att smälta varje gång man ser henne. Varje gång hon ler. Det skär i hjärtat när tårarna kommer och de hjärtskärande skriken. Men jag vet att det går över. Jag dalar av någon annan anledning. Jag önskar jag kunde förklara. Jag önskar jag kunde förstå. Men jag är lite upp o ner och insett vissa saker de senaste dagarna. Jag kan väl säga så här. Jag är tacksam att jag har min älskade familj, vad skulle jag göra utan er? Mamma som alltid finns där. Ett hjärta av renaste finaste guld. När jag blir "stor" vill jag vara som henne. Min stora förebild. Jag älskar er fina fina familj, mamma, syskon, sambo o älskade barn. Släkten är värst men också BÄST!

Svårt att förklara hur det är just nu. För mycket känslor och för mycket tankar. 

Missförstå mig rätt. Jag är OTROLIGT glad för det jag har. Men ibland så är inte allt runt om riktigt bra. 

Ta hand om varann och glöm inte att era nära och kära.