För sex månader sedan låg jag på operationen i Falun. Skakar i hela kroppen av bedövningen som gör att kroppen slappnar av. Känns som en centrifug i magen det pratas ovanför mitt huvud. 

KL. 07:39

"Vi puffar henne!" hör jag någon säger. Någon sekund senare hör jag för första gången hur hon börjar skrika. 

Allt jag hinner tänka är att hon lever. 

Sköterskan brevid mig pratar hela tiden med mig men jag minns inte ett ord, jag lyssnade bara på vad dom pratade om ovanför mitt huvud. Genom deras prat fick jag veta att det var en HON! & HON lever! Ett barn som bott i min mage ett efterlängtat litet barn som vi väntat så på. Jag får ge henne en puss innan dom åker ner med henne till 33:an o gubben försvinner han också. Lyrisk och trött efter 24 timmars värkar rullas jag in på förlossningen igen. Ensam. Sköterskan kommer in och berättar mera vad som skett o att hon pratat med dom nere på 33:an. Jag får veta att hon är stabil och kommer få vara kvar där. 

Två timmar senare så kommer en lyrisk pappa upp till mig med ett foto på henne. HON utan namn. Jag frågar vad han tycker hon ska heta. han svarar " Jag vet inte. Men jag hade ett namn när jag satt där nere." 

Vi skickar sms till folk och gubben byter om och går ner igen så jag får sova lite till innan jag flyttas och får så småning om också rullas ner till Hon. 

Vi bara tittar på henne. Jag vågar knappt röra henne. Hon är uppkopplad till massa maskiner. & alla sladdar gör mig rädd. Sköterskan kommer och lyfter över henne så hon får ligga på mig. Då kommer mina tårar. Då fattar jag att hon är "min/våran". Vi kommer upp på rummet och säger båda att det är en liten Maja. De kändes så rätt. Och ja, hon är minnsann en liten Maja. 

Det har gått sex(!!!) månader sedan "vårat" mirakel kom till oss. Sex underbara månader. Visst har det varit mycket oro o ängslan. För att inte tala om tårar. Jag kan än idag titta på henne och känna en sån lycka så jag börjar gråta. Ett mirakel med ett skönhetsfel på sitt hjärta. Det är mitt största orosmoment just nu. Även om jag vet att jag inte behöver oroa mig så sitter den där och gnager. Miraklet som trotsade alla odds! Hon är här och berikar våra liv. 

Vad gjorde man innan man fick henne egentligen? Somliga skulle säga att jag hade ett liv! Visst jag hade ett liv men det är inget mot det liv jag har nu. Livet jag/vi strävat efter i så många år blev till verkliget för sexmånader sedan klockan 07:39. Livet förändrades för alltid. 

En liten hyllning till min dotter som betyder så mycket mer än ord kan beskriva. Tack alla fina som hållit tummarna i så många år med oss. Älskade vänner och familj.   

Så om sexmånader då firar vi med ett ettårs kalas. Ett helt år. Sex månader går fort har jag lärt mig. 

Jag vet inte hur jag ska avsluta för jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men tack alla fina för alla uppmuntrande ord. 

Puss och kram. 

(Maja! Mamma älskar dig mest i hela världen och mycket massa mer!  )