Onsdagen den 14/3 var vi upp på spec mödravården och kollade så allt såg bra ut. Och allt verkade bra och vi fick en tid till fredag och komma tillbaka å kolla igen och om inget hänt så skulle vi få bli igångsatta på måndagen.

Vi är hemma resten av dagen och lagar lite mat som vi kryddar till. Vid halv tolv på kvällen är jag trött och känner mig lite konstig så jag tar två panodil och försöker att sova.

Inser när klockan börjar närma sig halv fem lyckas jag slumra till, till och från till halv sju. Då vaknar jag av att det är blött i trosorna men torrt i sängen. Så jag går på toa och tror att jag haft en rejäl flytning och att det sista av slemisen har släppt. Sen går jag tillbaka till sängen och försöker sova lite till. Men dett går ju inte. Jag börjar ligga och kolla på klockan och inser att mina värkar nog har börjat för det är ca 6 minuter mellan dom. När klockan är nio väcker jag gubben och skickar ut han med hunden och säger åt honom att om han ska handla med sig något till Falun så får han åka upp å fixa det nu för idag åker vi in. Sagt och gjort.
När klockan är strax efter tio har jag runt 3-4 minuter mellan värkarna och ringer till förlossningen och dom säger att vi kan ta det lugnt och komma in när vi känner för det och jag säger att vi kommer nog till efter lunch.

Gubben får ringa till min mamma och förklara och säga att vi lämnar hunden hos henne.

Vid tolv tiden så åker vi till falun och mina värkar blir kraftigare och jag sliter i bältet och lyckas på något vis snurra hela bältet, strax innan falun är det vägarbete och kö. JIPPIE! Gubben blir lite förbannad och säkert också stressad. Men vid halv två tiden är vi på förlossningen och får lägga mig med en gång och får dosor på magen för att kolla värkar och bebisen.

Snart får vi komma in i ett förlossningsrum och jag får byta om och lustgasen kopplas på. TACK Å BOCK FÖR DET!!

Efter det så är det mesta lite suddigt. Men någon gång under kvällen får jag EDA bedövningen. Men jag märker ingen större skillnad efter den. Sen ska dom sätta en elektrod på bebisens huvud och därmed också göra hål på fosterhinnorna. En lite stum barnmorska tittar på mig frågande "Det finns inga fosterhinnor! Har du haft vattenavgång?" Så det jag trodde var slemproppen på morgonen var alltså fostervatten. (märkte det när jag kom hem och såg två gröna fläckar på lakanet i sängen)

Någon gång så kommer det in en barnmorska som vill lägga mig på sidan. Och på sidan hamnar jag och får SJUKT ONT! (ingen värk utan ONT!) så gubben ringer in dom igen efter 10 minuter och jag skriker på en kräkpåse å hinner inte mer än få den i handen innan jag kräks.

Också under natten så är det en sköterska med när jag har som ondast innan nya EDAn sätts så jag skriker lite på alla och åt situationen så ställer sig kärringen och håller för öronen!!! Har ALDRIG sett på maken förr. Tror hon hade hamnat lite fel. Kändes så.. :P (Annars så var personalen helt okay!)

Jag får värkstimulerande dropp och värkar det får jag men dom är för täta och har för lite kraft. Så dom sänker det och jag har fortfarande täta värkar. Vid tre någon gång på natten till fredag så beslutar dom att en ny EDA ska sättas då jag har så ont och den första inte verkar hjälpa.  

Ny EDA sätts och shit vilken skillnad! Den funkar. Jag hinner vila lite mellan värkarna och hämta andan. Nu höjer dom värkdroppet igen men får samma effekt.

Vid fyra fem på morgonen så bestämms det att om inget hänt till sju så blir det snitt. då har jag varit öppen 9cm sedan tre tiden, men det verkar ha stannat av, jag öppnar mig inget mer och bebis kommer inte längre ner. Så när klockan är tjugo över sex kommer doktorn in och tittar på kurvan och halvsju beslutas om akut kejsarsnitt. Det har stått stilla alldeles för länge.

Sju åker vi upp på operation och jag bedövas och börjar slappna av och skakar i hela kroppen. Alla spänningar släpper. Känns som en centrifug i magen och det tar tid innan jag hör ett litet skrik. Ingen säger något.

Jag får träffa tjejen några sekunder innan hon får åka ner med läkare och sköterskor och gubben till avd. 33.

jag skjutsas till förlossningen och får efter en halvtimme veta att hon har fått puffas igång då hon haft fostervatten i lungorna. men mår nu bra. Hon hade även lågt blodsocker och glukosdropp sattes in och hjärta och puls kollas noga. Får veta hennes vikt på 4616gram och att hon är 53cm lång. drygt två timmar senare kommer en glad pappa upp med ett foto till mig. Han har fortfarande operationskläder på sig och ska byta om å ringa lite innan han smiter ner igen till tjejen jag blir skjutsad till BB och vid halv två får jag åka ner till tjejen. VÅR bebis! Glad och lite rädd av alla sladdar och slangar får hon ligga på mitt bröst. Jag får snusa bebis. Vi stannar många timmar innan jag rullas upp på BB igen.

Dagen efter så får jag upp och gå och får åka rullstol till tjejen. Nu kan vi åka ner lite oftare än när jag låg i sängen. dagen efter det får vi flytta ner till avdelningen där tjejen ligger och kan springa där så mycket vi vill.

Under den natten tar dom bort glukosdroppet och hjärt/puls bevakningen. Sockret har stabiliserats men kollas fortfarande. Hon har tidigare fått en sond till mat. Men jag börjar amma och pumpa och så kompleteras det hela med sond. Matning var tredje timme med först ammning sedan sondning och sen ska jag pumpa ur så hon får till sonden. Där emellan så skulle allt annat hinnas med. Efter en utskällning av natt personalen att ammningen tagit för lång tid och att sondningen måste börjas tidigare börjar det stocka i ena bröstet och jag får feber efter det tappar jag matlusten och mjölken försvinner praktiskttaget i ena bröstet. Så tårarna sprutar när jag ska amma, sonda, pumpa och jag kan inte sova den lilla stunden som är mellan matningarna.. Tillslut så tas sonden bort och vi börjar med flaska och bröst istället. Det känns lite bättre men när natten kommer och är likadan som innan så tappar jag allt igen. (hade redan börjat fundera på att sluta ammningen) På morgonen så har jag bestämmt mig. Det är inte värt att må dåligt pga ammning. Så jag börjar helt med flaska. Hon äter som bara den. Dagen där på får vi åka hem.

Men innan det så hittar doktorn ett blåsljud på hjärtat och ett ultraljud görs. Dom hittar ett litet hål på hjärtat mellan kamrarna. Hålet är "bara" 3mm stort och kan läka ihop av sig själv. Vi ska på återbesök när hon är lite över en månad. Vi hoppas på att det läker/växer ihop!

Nu har vi varit hemma i snart 3 veckor och börjar sakta komma in i att vara föräldrar. Tjejen växer och blir stor. <3

Vi har fått vårat hjärta, nu önskar jag alla som längtar och kämpar lycka till för att få samma sak. (fast utan allt krångel) Håller tummarna för er!

Well det var min historia om förlossningen.. :)

 

Emelie

11 april 2012 19:15

Skönt att allt blev bra :)
Längtar så till sommaren då min lilla ska komma ut :)

http://emelieemanuelsson.bloggplatsen.se

Diana "Diddi"

11 april 2012 19:19

Verkligen. =)
Jag får önska lycka till!! det är helt magiskt även om det är lite jobbigt med värkarna och förlossningen så är det borta när h*n kommit ut!
Som sagt stort lycka till!!

 

Rebecka

11 april 2012 21:40

När får jag se kort på den lilla godisgrodan? Ååååh vad jag vill se!

http://anemia.blogg.se

Diana "Diddi"

12 april 2012 19:44

Hehe. Jag skickar ett mess på Fejan åt dig vi har inte bestämt om de kommer komma ut några bilder här elr på Fejan men skickar ett mess :-)

 

Moster Anna

15 april 2012 01:09

Åå vad "kul" att läsa din berättelse! Så mycket oro det måste ha varit/vara för er med allt som hänt! =/ Tur att allt verkar gå åt rätt håll och att lilla prinsessan mår bra! Ska bli så roligt att träffa er på onsdag! Jag hoppas bara att allt blir OK med din mage också!! STOR Kram <3 <3

Diana "Diddi"

15 april 2012 15:51

Tack :-) jo det är jätte skönt att det börjar peka åt rätt håll. Men känns fortfarande som att det ena avlöser det andra. :-S men de blir nog bra tillslut. Ja nu längtar jag oxå till onsdag. Ska bli så kul att ses :-) kram så länge.

 

ErniieBerniie

16 april 2012 23:54

vad roligt det är att läsa om andras förlossning :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ännu ett år av saknad. Det är så svårt att förstå, det har gått två år men måste fortfarande hejda mig från att ringa dig. Även om det inte är lika ofta som förr så gör det fortfarande lika ont. Hela den här veckan har varit en lång sorgesträcka elle...

Eller mest är det jag som växer, bebis nr 3. Jag är idag i vecka 26 och allt har än så länge gått smidigt. Dock är jag livrädd, med de andra barnen ville man snabbt köpa små grejer, men jag har inte vågat det än. Inte en grej har vi köpt. Jag vet int...

Jo vi skulle hålla oss på ön i sisådär en tio dagar, det gick sådär. På torsdagen såg vi utslag på Juni och började först fundera på vattkoppor, men på kvällen hade det spridit sig, det började med en röd fläck på revbenen som sen fick blåsor och sen...

Ledig helg och tre lediga (?) dagar. Hur ledig man nu är med två trots monster som skriker o bråkar från det att dom vaknar till det att dom somnar. Syskonkärlek kallas det visst. Jag älskar mina barn mer än livet o skulle göra vad som helst för dom....

Ja, idag är det fyra månader sedan jag höll din hand och sa åt dig att du fick släppa taget. Du fattas oss så fruktansvärt mycket. Idag var vi på kalas och åter igen så var din stol tom. Men vi försöker för barnens skull allihop, göra det så mycket ...