Man trodde kanske inte att man som 29åring kunde känna sig som ett litet barn. Egentligen är det väl så jag känt i alla dessa år sen man blev "vuxen". Den där lillasystern som är är för liten för att förstå så man behöver inte berätta o förklara. Jag har alltid lyckats hålla mig och hunnit hem innan det runnit över. Idag hann jag inte..
Jag vet att de inte gör så medvetet. Och lite får jag skylla mig själv. Jag kunde ha sagt något men det får mig att känna mig ännu mer som ett litet barn. En gnällig lillasyster. Men ibland tror jag inte att de förstår att jag också bryr mig för det är faktiskt människor som funnits även i mitt liv och även berör mig även om det inte är min släkt. De har mer gemensamt, mer minnen. Men istället för att dela med sig kapslar dom in sig.. Det är väl där jag känner mig utanför. Ivägen och otillräcklig. Det är då jag oftast väljer att åka ifrån eller gå ifrån. Men idag. Idag började jag o sambon tjafsa om något helt onödigt o helt mitt fel pga mina känslor över allt. Där o då rann det över.. Försökte bita ihop tills Maja var klar med det hon gjorde. Men det bara brast. Jag hann inte gömma mig.. Men jag tror min/vår mamma förstod med en gång.
Man känner sig rätt ensam när det blir sådär. Eller jag gör. Det känns liksom som att jag inte hör hemma någonstans.. Även om det oxå är helt fel. För att jag vet att jag alltid är välkommen där. Men det är känslor jag inte kan rå för...

Ingen gör något fel men ändå blir det så galet.