Hjärtat brast när jag satt där i trappen hos min syster o såg hur de gick igenom alla deras saker, en av dem borta sedan länge, men de kändes som de båda var borta.. Droppen var när bror hittade en kartong där det stod "julklappen från **** som **** aldrig fick öppna" inte ett öga var torrt och så många minnen ramlade fram trots att jag var så liten när det hände. Det är sjukt hur mycket man fortfarande minns..
Hjärtat brast om o om efter det. Vilken psykisk resa de går igenom mina syskon. Vad starka de är. Det är tur man kan gråta lite o sen resa sig igen. Beundrar de stort att de orkar. Skönt att göra allt detta nu innan nästa oxå gått bort.. Då måste det nog bli än jobbigare..
Livet är orättvist! Finns ingen sjukdom som jag hatar o avskyr så mycket som just cancer. Allt kan gå så himla fort...

FUCK CANCER!