Jag vet inte om jag vill vara gravid längre. Allt jag drömt om i flera flera år. Vad är det för glädje när dom som står mig närmast inte kan vara glad för vår skull? Hur tolkar man det när kollegorna på jobbet blir gladare och positivare till det än min egen släkt? När mina närmaste vänner blir gladare än min egen sambo och mamma?

Jag mår piss. Sätter mig i bilen efter jag har hämtat hunden och gråter hela vägen hem. Kommer hem och skriver ett förlåt sms till den jobbande sambon för att jag är så dryg. Sarkasm får jag av både sambo och mamma eller hårda ord. För en halvtimme sen satt jag och hyperventilerade och tårarna rullar utan stopp. Är det så här det ska vara? Önskar jag inte visste än att jag var gravid. Känns just så. Att det är JAG som är gravid inte VI! Slåss med mina känslor från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Ingen som förstår. Känns som jag är i mitt eget fängelse där jag inte får säga och göra vanliga saker.

En sak som ni alla ska ha klart för er är att jag tänker inte krusa någon. Är du elak mot mig så var riktigt jävla säker på att jag är det tillbaka.

Jag är glad, egentligen. Men när jag inte har någon att dela glädjen med så blir jag sårad och ledsen. Gråter en skvätt till och gömmer mig under täcket!

Idag är ingen bra dag! Kan jag inte bara få vara så där glad? Nästan fjantigt glad. Men ALLTID när jag gjort  IVF eller FET så har det hänt något skit som gjort att det misslyckats. Så jag väntar på vad som ska hända nu....