Ledig helg och tre lediga (?) dagar. Hur ledig man nu är med två trots monster som skriker o bråkar från det att dom vaknar till det att dom somnar. Syskonkärlek kallas det visst. Jag älskar mina barn mer än livet o skulle göra vad som helst för dom. Det ska dock bli skönt att jobba några dagar från torsdag. Vasaloppsveckan är i antågande och idag var jag in till Mora och fixade lite för att veta att man är bunden till ön från torsdag till första måndagen i mars. Jippie.. Det krävs mycket innan vi åker in dit utan orsak. Bara o hoppas alla här hemma håller sig friska.
Idag när vi lämnat Maja på skolan och skulle gå hem gick juni och skrek och grinade hela vägen hem. "jag orkar inte gå" "jag vill inte gå" "hämta bilen" "jag kan inte titta framåt" "tabort vinden" hela jävla vägen hem. När vi hämtat Maja börjar bråken o skriken. Just nu bråkar dom om vem som ska sitta på en speciell plats fast det är fullt med plats runt om. De är dom där vanliga grejerna, vem som ska få dricka först ska vara lika mycket dricka i båda glasen annars är det orättvist. Osv.. Jag är trött i skallen o klättrar på väggarna. Jag saknar mamma och någon att bara kunna ringa till. Varesig jag jobbade eller var ledig ringde jag alltid mamma mellan 10-11 och sen igen på kvällen även om man var där på dagen. Åkte förbi lägenheten idag o man lixom väntar sig att hon ska stå där.
Jag vet inte när jag kommer förstå att hon inte finns längre. Senast igår var jag nära att ringa henne för att fråga om en sak.

Vi ska åka tidigt till Falun imorgon och jag förklarade för en fröken att vi har ingen som kan lämna henne i skolan. Ingen mormor som kan sova över då? Fick jag till svar. Men sen tittade hon ner som att hon kom på sig, nä men vi löser det med en liten läxa istället sa hon sen.

Jag känner mig tom och överfull på samma gång. Jag gråter varje dag och det gör så jävla ont inuti. En vän sa att han inte såg mig mer än på jobbet, och det är nog så det är. För hemma kan jag bryta ihop om jag behöver och på jobbet får jag tänka på annat. Jag är livrädd för hur det blir att träffa vänner och bekanta, svara på frågan om hur det är för där och då bryter jag oftast ihop. Fasaden går lixom inte att hålla uppe längre. Allt ligger utanpå och gör så ont. Det känns så orättvist, minst 20 år till hade vi ju räknat med. Du var mest ledsen att du skulle missa barnbarnens examen och skolavslutningar. Se dom växa upp och blir de fina som du sa. Det gör ont att du ska missa allt det där.

Jag är trasig och vet inte när jag blir hel igen.