När det börjar bränna i bröstet och man känner att luften håller på att ta slut, när det knyter åt och spänner, flimrar. Då vet jag att ångesten är här. Den kommer när den vill, den går inte att trycka undan. Jag biter ihop. Försöker tänka att det är bra nu, hon har det bra nu, samtidigt ställer jag mig frågan: har hon verkligen det? Har hon det verkligen bättre nu? Slipper hon lida? Lider hon än?
Hur ska jag någonsin kunna veta att hon inte har ont längre?
Jag försöker finna en tröt i att det är så det är. Sen tar tankarna om,
Hade hon ont? Hade hon ångest? Hade vi gjort allt vi kunnat för att hon inte skulle ha det? Som vi lovade, vi lovade att hon inte skulle behöva lida, ha ont. Vi lovade. Men hur ska vi veta?

Just ikväll kom ångesten, just nu. Jag försöker skriva av mig den. Jag försöker andas, gråta och sörja.
Jag lever för att du hade velat det, för mina barns skull. Jag måste även börja leva för min egen skull igen, men än så länge så tar jag var dag som den kommer. Klarar jag dagen så klarar jag även morgondagen, osv.
Men en dag kommer det bli lättare, jag ser fram emot den dagen samtidigt som jag är livrädd.

Jag pratar med barnen om dig, vill att dom ska minnas, men dom är så små. Jag hoppas att dom ändå ska komma ihåg dig och allt som du var. Deras mormor, din kärlek till dom. Alla skratt vi haft tillsammans, alla kramar. Allt!

Jag saknar dig mamma så det gör ont! Ändå inifrån och ut. Det värker i hjärtat. Du tog verkligen en bit av mitt hjärta när du dog.

Jag älskar dig mamma, för evigt, för allt! Tack!